Releasedatum: 1977
James Bond: Roger Moore
Bond-brud: Barbara Bach (Anya Amasova, XXX)
Intrigen till The Spy Who Loved Me känner vi igen. Superskurk, här megalomaniske Stromberg, roffar åt sig atombomber för att lura Öst och Väst att det faktiskt är dags för krig – You Only Live Twice någon? Det åsido, The Spy Who Loved Me är en nyckelpunkt i Bond-serien, för där Moores Bond har flaxat lite under Live And Let Die och The Man With The Golden Gun, hittar såväl han som serien sin inriktning i The Spy Who Loved Med. Allt blir större, maffigare, och mäktigare i och med det här, med visuellt snyggare produktioner som ofta håller förvånansvärt bra idag, och ja – mer gadgets som spränger saker, något vissa tycker är en nackdel i Bond-serien.
Som om det inte vore nog så fick man inte göra den The Spy Who Loved Me som önskades, för skurken skulle egentligen ha varit SPECTRE och Blofeld, inte galningen Stromberg. Den pågående dispyten kring Thunderball var dock inte avklarad här ännu, och eftersom SPECTRE och Blofeld var med där ville man tydligen inte riskera att filmen stoppades i väntan på en lösning i frågan.
Det gick dock bra för The Spy Who Loved Me så det är inte så konstigt att man valde den här vägen direkt. Två saker till, innan vi plockar filmen i bitar. Först, det är här Harry Salzman hoppar av Bond-tåget, av ekonomiska och personliga skäl. Vidare, The Spy Who Loved Me introducerar Jaws till Bond-mythoset, och lägger till och med upp för att han ska återkomma i en senare film, vilket han också gör. Det hör inte direkt till vanligheterna för James Bond-filmerna!
Alexander tycker:
Något jag lagt märke till under perioden vi har kört Bond-fredag är att mitt intryck av både Connerys samt Moores filmer påverkas väldigt mycket av hur bra eller dålig Bond-skurken är. För de båda herrarna gör en rakt igenom jämnbra insats som Bond, så det går liksom inte riktigt att bedöma den.
Karl Sigmund Stromberg är ingen bra Bond-skurk.
Lägg därtill en ganska mesig kvinnlig superagent, XXX, eller Anya Amasova som hon heter egentligen och helhetsbilden av The Spy Who Loved Me blir något sämre än till exempel The Man With the Golden Gun, Diamonds Are Forever eller Goldfinger som alla tre har riktigt sköna Bond-skurkar.
På den positiva sidan ger The Spy Who Loved Me oss betydligt bättre specialeffekter än tidigare. Strombergs supercoola undervattens-tillhåll är tillräckligt övertygande och jag fullkomligt älskar Bonds vita Lotus som förvandlas till en undervattensfarkost. Ge mig!
Vi får inte heller glömma Jaws – förmodligen den mest välkände av Bonds alla ärkefiender. Denna odödlige jätte, som dock inte är direkt välspelad, tar sig lätt in bland mina favoritskurkar.
TDH tycker:
The Spy Who Loved Me är en splittrad film för mig. Jag tycker, likt Alexander, att Stromberg är en ganska tråkig skurk, och även om Jaws är en rolig prick så är det helt enkelt lite för mycket. ”Lite för mycket” delar The Spy Who Loved Me med Moonraker, som vi tittar på nästa vecka, men jag måste säga att ingen av dessa filmer hittar sin balans riktigt. Därmed inte sagt att The Spy Who Loved Me, som inte har ett skvatt med Ian Flemings bok med samma namn att göra, är en dålig film. Nej, den är rentav ganska underhållande, med en mer Moore-anpassad James Bond som hittat formen. Jag vidhåller att The Man With The Golden Gun är Moores bästa Bond-film, men skådespelaren håller den här närmast hjärtat. På sätt och vis kan jag förstå det.
Postern:
Här snackar vi najs poster. Den, av oss, älskade tecknade stilen finns kvar men är nu kombinerad med en retrodoftande 70-talsstil (som ju på den tiden var modernt, inte retro så klart). Den ska upplevas stort, så se till att klicka på bilden här bredvid för att verkligen kunna njuta av alla detaljer. Det enda som stör lite är den ganska osexiga titeltexten i vitt mitt på.
Vinjetten:
Här är det omvända roller för en gångs skull. Vinjetten är faktiskt riktigt bra med snygga och till filmen passande silhuetter som kombineras på olika sätt. Låten däremot är inget att hänga i granen direkt, ingen katastrof, men inte i närheten så bra som tidigare låtar. Den saknar dessutom all form av Bond-känsla.
Bästa citatet:
Det finns gott om bra oneliners i The Spy Who Loved Me, men det här är helt enkelt bara roligt, när James Bond presenterar sig för Max Kalba:
– The name’s Bond. James Bond.
– What of it?
Bästa scenen:
The Spy Who Loved Me inleds med en utförsåkningsscen där såväl XXX som James Bond introduceras, dock inte tillsammans. Scenen som sådan är rätt typisk Bond, men den är bra för att den knyter an till filmens intrig, och känns inte så påtvingad. Vad som gör den till den bästa scenen däremot, är när James Bond åker ut över ett stup och vecklar ut fallskärmen med Union Jack. Det sägs att besökarna på filmens premiär i London skrek högt i salongen när detta hände, ett skäl så gott som något.
Somnade Malin?
Malin minns bara fragment av filmen – Jaws i Egypten, tjejen som blev uppäten av hajar, helikoptern som sprängdes, och Jaws som blev utkastad från tåget. Gäsp, detta är inte Malins favortifilm i Bond-serien och hon somnade till och från under hela filmen.
Nästa vecka åker vi till rymden i Moonraker.