Titel: Goldfinger
Releasedatum: 1964
James Bond: Sean Connery
Bond-brud: Honor Blackman (Pussy Galore)
Goldfinger, film nummer tre och Bond-seriens första riktiga blockbuster – vilket inte är så svårt att förstå. Här får vi för första gången besöka Q:s labb, stifta bekantskap med Oddjob, se Bond glida runt i sin klassiska Aston Martin samt inviga katapultstolen i just nämnda vrålåk. Den var så bra att den till och med vann en Oscar (visserligen bara för bästa ljud, men ändå!). Den har även utsetts till den bästa Bond-filmen någonsin av bland annat Entertainment Weekly och IGN. Handlingen kretsar kring den guldfixerade Auric Goldfinger som planerar att göra ett tillslag mot Amerikas största guldreserv, Fort Knox. Dock inte för att stjäla guldet utan ”förgifta” det med en smutsig atombomb som skulle göra guldet oanvändbart de kommande 58 åren och på så vis öka värdet på det egna guldet.
Alexander tycker:
Den här filmen är en av de jag kommer ihåg starkast från Bond-fredagarna trean så ofta körde när jag var liten och även en av de jag gillar bäst. Jag älskar till exempel scenen i Q:s labb (vem gör inte det?) och introlåten är en av de absolut bästa. Goldfinger fullkomligen stinker, på det bra sättet, James Bond och jag kan inte annat än älska den. Oddjob, som tillsammans med Jaws är den bästa sidekick-skurken; Auric Goldfinger själv; Bonds Aston Martin; det snyggaste och mest ikoniska mordet någonsin i en Bond-film; en tickande bomb; Q; Pussy Galore’s Flying Circus; listan kan göras hur lång som helst. Ska du bara se en av Sean Connerys insatser som James Bond är Goldfinger ett säkert val.
TDH tycker:
Goldfinger understryker allt från de föregående två filmerna och det är ingen slump att det är här någonstans som Bond-hysterin tar fart. 007 kör sin Aston Martin med oljeutsprut och katapultstol, bilar sprängs och bomber desarmeras. Filmen håller ett bra tempo rakt igenom, men manuset läcker som ett såll. Som när Jill Masterson blir dödad av Oddjob och Bond avbryter en eldstrid för att springa till hennes sida, det känns som ett brott mot karaktären. Eller när Auric Goldfinger redogör för sin Fort Knox-plan för de samlade gangsterbossarna, bara för att döda dem med nervgas sedan – vad var vitsen med det? Dessutom får vi den särklassigt sämsta Felix Leiter-tolkningen hittills, men det lämnar vi därhän. På det stora hela är Goldfinger en utmärkt film, större och mer än de föregående två, och jag förstår kärleken många känner inför den här. Personligen tycker jag dock de båda föregående filmerna, Dr. No och From Russia With Love, har mer karaktär och själ.
Postern:
Mjae, ingen höjdare direkt. Vi gillar handen där Bond och Pussy Galore projiceras, som en snygg återkoppling till introt, men resten kan faktiskt kvitta. Visst, den har en hyfsat skön Bond-känsla men de fyrkantiga bilderna ger ett oproffsigt intryck och vi saknar de tecknade karaktärerna från tidigare och kommande posters.
Vinjetten:
Projicerade klipp från filmen på guldmålade, halvnakna kvinnor. Helt klart väldigt mycket Bond-känsla och tillsammans med en av de bästa Bond-låtarna tycker vi att Goldfingers vinjett är riktigt bra. Det enda som förbryllar oss är varför helikopterscenen från Dr. No är med.
Bästa citatet:
Bond: Do you expect me to talk?
Goldfinger: No Mr. Bond, I expect you to die!
Bubblare:
Bond: My dear girl, there are some things that just aren’t done. Such as drinking Dom Perignon ’53 above a temperature of 38 degrees Fahrenheit. That’s as bad as listening to The Beatles without earmuffs.
Bond diggar tydligen inte The Beatles.
Bästa scenen:
Laser-scenen, så klart. Hur kan man inte gilla en industrilaser riktad mot James Bonds ädlare delar? Det är talande, för Bond är sin libido, och som så mycket annat i filmen väldigt ikoniskt. Att scenen är så pass utdragen gör det bara bättre, med Goldfingers avslappnade samtal med sina medarbetare, samtidigt som 007 går sitt öde till mötes.
Bubblare: När Auric Goldfinger demonstrerar sin plan för maffiabossarna.
Somnade Malin?
Självklart somnade Malin, vad annars kunde man vänta sig efter tre dagars flyttstök. Att en bekväm soffa saknades, och en hög med kuddar på ett parkettgolv var det enda som kunde erbjudas, spelade inte någon roll. De otroligt toppiga brösten på flygtjejerna i Pussy Galore’s Flying Circus var det sista Malin såg av filmen.
Nästa vecka kollar vi på Thunderball. Mycket simmande blir det…