Releasedatum: 1983
James Bond: Roger Moore
Bond-brud: Maud Adams (Octopussy)
1983 var ett bra år för Bond-älskare. Dels fick de se Sean Connery återvända som James Bond i Eon-producerade Never Say Never Again (som vi skrev om förra veckan), och dels släpptes Octopussy med Roger Moore. Egentligen var det inte tänkt att Moore skulle återvända som James Bond, hans trefilmskontrakt var slut och Moore själv uppges inte ha varit speciellt sugen på att fortsätta, men eftersom Connery gjorde comeback som Bond i Never Say Never Again så ville filmbolaget ha en stark motpol. Moore fick med andra ord uppdraget igen, och skulle komma att axla rollen som 007 ytterligare en gång innan han lade den åt sidan.
Maud Adams är med för andra gången i en Bond-film, trots att producenterna egentligen inte ville det. Tanken var att Octopussy skulle vara spelad av en indiska, men ingen lämplig skådespelerska hittades. Adams var med i The Man With The Golden Gun, vilket var en annan anledning till att producenterna inte ville ha henne som Octopussy. Det finns fler likheter med just The Man With The Golden Gun, för övrigt, exempelvis att det är två svenska skådespelerskor med. Octopussys högra hand Magda spelas nämligen av svenskättade Kristina Wayborn, medan Adams delade filmduk med Britt Ekland i The Man With The Golden Gun.
Storyn i Octopussy är enkel. Sovjetiska generalen Orlov (Steven Berkoff) smugglar ryska nationalskatter tillsammans med Octopussy och Kamal Khan (Louis Jourdan), men målet är förstås mer än bara pengar. Orlov vill istället detonera en bomb på en amerikansk bas i Västberlin för att påtvinga nedrustningen, och därmed lämna väst öppet för invasion från öst.
Octopussy är överlag inte bland de mer omtyckta Bond-filmerna, men det bryr vi förstås oss inte om. Låt oss se vad Alexander och TDH tyckte, och om Malin lyckades hålla sig vaken den här gången.
Alexander tycker:
Detta är ytterligare en favorit från min barndom och en av de filmer från Bond-universumet som jag sett flest gånger. Som liten tyckte jag det var extra spännande med cirkustemat och sekvensen där Bond desarmerar bomben är fortfarande lika nervkittlande.
Det är dessutom väldigt skönt att åter se Moore i rollen som Bond från förra veckans bottennapp Never Say Never Again. Och dessutom väldigt roligt att se Moore i en lite mer allvarlig roll än vanligt. De putslustiga kommentarerna och scenerna från tidigare Moore-filmer är väsentligt färre i Octopussy.
Louis Jourdan gör dessutom en helskön roll som anatagonisten Kamal Khan – och ni som följer Bond-fredag vet ju att jag har en förkärlek till bra Bond-skurkar.
TDH tycker:
Octopussy är en salig röra. Sekvenserna i Indien, speciellt i djungeln, påminner väldigt mycket om Indiana Jones And The Temple Of Doom, men då den filmen släpptes 1984 så är det troligtvis något av en slump. Octopussy är på många sätt en lite hårdare Bond-film än övriga Moore-filmer, men spretar ändå åt alla håll. Överdrivet bruk av ljudeffekter, som när Vijay (Vijay Amritraj) slår skurkar med sitt tennisracket och det låter som en tennisboll, eller Tarzan-vrålet när Bond svingar sig i lianer, gör inte saken bättre direkt. Trots det, och att Octopussy inte direkt har en story som engagerar överdrivet mycket, så tycker jag det är en ganska bra film i sig, om än inte bland de bättre.
Postern:
Octopussy-postern är riktigt snygg och stilren och ett steg i rätt riktning i våra ögon. En favoritdetalj är bläckfiskarmarna som slingrar sig ut från O:et i Octopussy. Bli inte förvånade om den här hamnar på topplistan av snyggaste Bond-postrar när vi sammanfattar vårt Bond-äventyr någon gång i höst.
Vinjetten:
Precis som postern är vinjetten till Octopussy en av de bättre så här långt. Den har ett skönt färgschema och vi gillar kontrasten med den knallröda projiceringen som dyker upp i lite olika former här och var. Tyvärr fortsätter trenden med en Bond-låt som inte alls kommer upp i den klass de tidigare låtarna satte. 80-talet kunde helt enkelt inte göra bra Bond-låtar.
Bästa citatet:
Det finns en hel del putslustigheter i Octopussy, men inget som verkligen står ut. Om något så skulle det i så fall vara när Bond och Vijay jagas av Kamal Khans män, och Bond säger följande till Vijay:
– Vijay, we’ve got company.
– No problem, this is a company car.
Så dåligt att det blir bra. Nästan.
Bästa scenen:
Slutscenen, när Bond och Octopussy stormar Kamal Khans palats, är helt klart filmens bästa scen. Kanske inte så mycket för att den är så fantastiskt bra i sig, utan snarare för att det var tämligen unikt med välkoreograferade slagsmålsscener med kvinnor på den tiden, för naturligtvis är Octopussys privata lilla armé enbart kvinnor.
Somnade Malin?
Ja, hon somnade. Allt detta sovande skulle kunna tolkas som om Malin verkligen går in för att somna till varje film. Så är inte fallet. Nästintill varje gång sitter Malin där i börja av filmen och är helt övertygad om att hon inte kommer vara vaken till eftertexterna!
Nästa vecka tittar vi på Roger Moores sista Bond-film, A View To A Kill.