”En delad Locust är en bra Locust!”
Få spel har engagerat mig så pass mycket som Gears of War 1 och 2. Jag kan faktiskt inte komma ihåg ett enda spel vilket jag ägnat fler timmar med. Inte ens från 8-bitseran då man i sitt ungdomsvansinne kunde sitta och nöta samma spel i evigheter, för det var lika kul oavsett hur många gånger man började om. Som med Gears of War, alltså.
Men det är ju givetvis inte äventyret jag pratar om, utan taktiska strider online mot andra spelare, var de nu än må befinna sig. Det blev snabbt en ritual, att ta sig några timmar om kvällarna för att sätta sig ned och kötta i gott sällskap. Vännerlistan växte i takt med spelandet och rundorna blev bara fler och fler. Det var från detta som uttrycket Gears n’ Beers avlades fram, lika inkorrekt som passande.
En ledig afton med några öl och ett par timmars Gears of War 2 i goda vänners lag är sannerligen oslagbart. Spelet kräver så där lagom mycket precision som gör att man kan slöprata sig igenom många matcher, och även om det är tajt motstånd är det lätt att slappna av, dock med spontana inslag av hjärtat-i-halsgropen-moment och energikickar.
Tyvärr har det av flera olika skäl blivit ett uppehåll med spelandet från min sida. Antalet spelade matcher har klockat in på 4-siffrigt och dödstalet räknas i tiotusental, så en paus är mer än väl berättigad. Men det var framför allt konkurrens från andra spel som gjorde att jag fick frångå den ack så beprövade helgformulan, jag pratar förstås om MAG.
Men om jag blickar framåt ser jag ändå en ljusning. I skrivande stund befinner jag mig på andra sidan jordklotet från mina Xboxar, då dessa är i och på väg till Sverige. Men efter min hemkomst från Japan i maj räknar jag kallt med att återuppta slaktandet och än en gång bränna runt med Marcus & Co i jakt efter ringarna i spelläget Annex, och då givetvis lite oftare än bara på lördagar. Gears n’ Beers till försommaren igen alltså. Är du med?