Jag kommer fortfarande ihåg hur exalterade jag och min sambo var när den första betan kom. Vi satt i timmar och bara utforskade den lilla del av världen som var tillgänglig. För annat fanns inte att göra. Världen var helt tom, så när som på byggnader, natur samt den egna karaktären och dess mount. När sen den fullskaliga betan kom spenderade vi veckor med att utforska, levla och leka i den stora sandlådan som Blizzard knåpat ihop.
När jag tänker på spel som haft stor inverkan på mitt liv så dyker flera stycken upp. De flesta signerade Blizzard. StarCraft var spelet som förenade mig och min sambo i ett gemensamt intresse. Diablo 2 och Warcraft 3 var spelen vi sen fortsatte att harva under de första åren i förhållandet. När sen World of Warcraft kom var det helt naturligt att vi skulle köra tillsammans och därför har spelet på många sätt format vårt liv och våra minnen.
Idag är det nästan lite tabu att säga att man spelar World of Warcraft. ”Det är bara fjortonåringar som håller på.” Lite som att erkänna att man spelar Counter-Strike. Men faktum är att spelet länge var precis så bra som den stora spelarbasen visar. Det var episkt, nytt, spännande, snyggt (med dåtidens mått mätt) och utmanande. Det förde människor samman och skapde relationer. Och jag vet inte hur många guilder jag deltagit i med både vänner och ovänner som resultat.
Anledningen till att det här spelet är så stort för mig är att det påverkat mitt liv under så lång tid. Under flera år möttes jag och min sambo, hans bror och våra kompisar upp på kvällarna. Vi raidade, grindade, PvP:ade och snackade skit. Vi pratade minnen, gamla bossar, nya utmaningar och klasser. Till och med när vi inte spelade var det största samtalsämnet WoW.
Nu när vi inte längre spelar aktivt kan vi se tillbaka på tiden och vi bär fortfarande på minnen som vi skrattar åt och får rysningar av. Alla minns vi exempelvis när vi för första gången tog ner den stora draken Onyxia eller när vi spenderade en hel dag i samma PvP-match. Vi minns när vi bytte från Alliance till Horde och sen blev uppsökta på Hordesidan av en gammal guildkompis från Alliance som saknat oss. Vi minns att vi lyckades göra en tjej så förbannad när vi lämnade hennes guild att hon började snacka skit om oss på servern. Vi minns när vi träffade de galna engelsmännen, slog följe med deras guild och sedan åkte och hälsade på dem i Newcastle. Vi är goda vänner än idag.
World of Warcraft må vara ett spel som de senaste åren varit på väg utför. Många gillar inte förändringarna i spelet från hardcore till casual och jag är en av dem. Jag älskade exempelvis de stora 40-mannagrupperna där helande verkligen var en utmaning.
Nu har jag inte spelat på över ett halvår och inte raidat på över ett år. Min sambo har precis gjort ett återbesök men spelar väldigt sporadiskt. Men faktum är att spelet en gång i tiden verkligen var det bästa onlinespelet, och kanske det bästa spelet, som fanns att tillgå. Och jag får fortfarande sug efter det ibland. När minnena kommer tillbaka vill jag inget annat än att äntra min mount och utforska världen med någon av mina prällar.
Jag kommer nog aldrig mer att spela World of Warcraft på det sätt jag gjorde för några år sedan då fem timmars raid varje kväll inte var en ovanlighet. Idag finns så mycket annat i livet, som min nyfödda dotter. Men visst sneglar jag på bilder och filmer till kommande expansionen Cataclysm och om bara tiden räcker till så blir det nog ett litet återbesök ändå. Om än bara ett litet. En gång WoW-spelare, alltid WoW-spelare.
Veckans spel är en ny artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.