Efter framgångarna med bland annat WipEout försökte sig Psygnosis nyöppnade franska division på ett spel jag inte glömmer. Med underbara miljöer, Angelo Badalamenti-musik och en handling med rötter i den filmiska förlagan kunde förutsättningarna inte bli mycket bättre. Westwood hade verkligen lyckats med sitt Blade Runner-spel och vi PlayStation-ägare hade behov att mätta medan vi väntade på uppföljaren till Resident Evil. The City of Lost Children kunde bli hur bra som helst.
Estetiskt lyckades man också replikera Jean-Pierre Jeunets värld riktigt bra. En ensam, atmosfärisk plats den som sett filmen kände igen sig i, väldigt inbjudande och därmed passande ett äventyrsspel av sorten.
Det lilla minuset var att det knappt gick att spela. Föremålen som skulle plockas upp gick sällan att se, man visste inte var man skulle och svårstyrde Miette stönade mest ur sig ”I can’t do anything” eller stannade upp. Vi kunde inte heller göra så mycket. Logiken i att slå ut elektricitet genom att lägga en tvättborste i ett kassaskåp var även det något att bara acceptera. I den så sköna världen orkade man med ganska mycket skit för att få vara kvar – då åtminstone. Idag nöjer jag mig med filmen och kan le åt ett av spelhistoriens sämst förvaltade projekt sett till förutsättningarna.
Veckans spel är en artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.