Mega Man X släpptes till Nintendos 16-bitarskonsol Super NES 1993. Det var Capcoms robotmaskots premiär på den nya erans konsoler, och det såg sanslöst läckert ut. Tyckte jag då, och tycker jag idag när jag nostalgisurfar bilder.
På många sätt och vis var Mega Man X det perfekta spelet just då. Snyggt, lätt att komma in i, och lite av en nystart för Mega Man-serien. Jag tappade nämligen snart intresset för den, spelade trean och fyran, samt mer därefter, men tyckte aldrig den nådde samma höjder som Mega Man 2, vilket fortfarande är det bästa spelet i serien för övrigt. Spelar till och med iPhone-versionen, det säger en hel del när det handlar om något som kräver precisionshoppande, inte formatets starkaste sida direkt.
Mega Man X var något annat, ett steg uppåt tack vare det nya formatet. Inte enbart så klart, i grund och botten är det Mega Man enligt ursprungsmallen, men ändå. Något var det.
Jag och brorsan gick till JP Spel i Simrishamn vid tiosnåret. Det var en lördag tror jag, och de hade just öppnat. Mega Man X, det tar vi, langar över några gamla spel och lite småpengar och knatar hem.
Sträckspelar. Turas om. Skjuter robotar och räddar världen. Shit, det här är bra! Vi är lyriska.
Sedan är det slut.
Och klockan är inte 14 än, för vi konstaterar snabbt att nej, det här behöver vi inte spela om just nu samtidigt som vi hade tänkt oss en hel dag av skönt tv-spelande. Så vi hinner tillbaka till JP Spel, får nästan tramsigt lite i inbyte för Mega Man X, lämnar över lite småpengar till, och går hem med något annat. Det spelet tar betydligt längre tid att avverka, men jag minns inte vilket det var.
För Mega Man X var så mycket bättre, så mycket mer minnesvärt, och så självklart. Rent spelekonomiskt var det inte bra, för lite speltid för pengarna, men underhållningsnivån var på topp de där få timmarna.
Det är det fortfarande.