Jag kommer ihåg första gången jag stod med Fire Emblem: Path of Radiance i handen. Jag såg killen med det stora svärdet på framsidan och den första likgiltiga tanken var: rollspel. Så jag vände på fodralet och såg en konstig tiger och sen ett rutnät och tänkte ”strategispel, nä fy fan”! Samtidigt fick jag frågan om jag ville recensera det och sa så klart nej utan att blinka.
Men av någon anledning plockade jag upp spelet igen, kastade en halvt äcklad blick på det och slängde ner det i väskan precis innan jag skulle gå. Jag har ingen aning om varför men något var det som fick mig att, motvilligt, vilja testa det och det gjorde jag.
Den kommande tiden spelade jag Fire Emblem så ofta jag kunde och så länge som möjligt. När jag dessutom åkte på en riktigt arg halsfluss och var tvungen att ligga hemma i soffan och äta penicillin gjorde detta att jag spelade så fort jag var vaken. Jag spelade dag som natt tills jag somnade i soffan och tappade handkontrollen i golvet.
Det blev många timmar med alla karaktärer och det som kändes väldigt speciellt med spelet var att om någon dödades i strid så försvann de från spelet – något som inte är allt för vanligt i andra spel. Så vad händer om man tycker om alla lite för mycket och ingen får dö? Jo, det blir ett fasligt spring fram till GameCuben och ett snabbt tryck på reset-knappen varje gång någon dör. Så vissa slag spelade jag om väldigt många gånger för att klara av dem perfekt och utan svinn.
Jag spelade aldrig klart Fire Emblem: Path of Radiance. Minns inte varför men jag gissar att det blev lite för jobbigt att spela klart sista striden med alla kvar i livet. Eller så berodde det på att jag tömde alla karaktärer på vapen och prylar för att sedan kunna dela ut allt igen och maxa alla med en skräddarsydd utrustning. En smart idé som säkert kläcktes fyra på natten men som sedan var för jobbig för att genomföra dagen efter.
Veckans spel är en ny artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.