Det är helt omöjligt att inte dra på smilbanden när Top Gun iPad går igång, i alla fall om man är i min ålder. Här dryper det nämligen av 80-tal och det är verkligen en väldig massa Top Gun över Top Gun iPad. Vilket är bra och fullkomligt rimligt, titeln hade varit aningen bortkastad annars. Musiken drar med dig och plötsligt vill du inget hellre än att se filmen igen. Galet, och riktigt bra så klart – man har lyckats med licensen.
Dessvärre är det lite värre med spelet, vilket kanske förklarar varför man stoppat in de sköna påskäggen med Cole Trickle och hans bil samt Pong-volleybollen. För även om spelet såväl låter som ser ganska bra ut så är det svårt att behålla intresset i längden, efter ett uppdrag är avklarat så känner jag mig likgiltig till huruvida jag vill spela vidare eller ej. Det är inget vidare betyg för ett actionbetonat flygspel.
Helt dåligt är det dock inte. Vi får en halvtafflig story med riktigt fula och säkerligen omedvetna karikatyrer av våra barndomshjältar från filmen, men ett i övrigt ganska så gediget bygge. Du flyger ditt stridsflygplan genom att luta och vrida iPaden åt olika håll – något som fungerar riktigt bra med lite träning och vettig kalibrering. Skjut missiler med ena tummen och låt kulsprutan gå varm med den andra, helst på fiendeplan, stridsbåtar och annat. De skjuter dock tillbaka, vilket gestaltar sig som Danger Zones på skärmen, som man helt enkelt inte ska vara i – flyg undan och du klarar dig. Skjut tillräckligt många fiender och banan är klar, lite story och vidare till nästa.
På många sätt och vis är Top Gun iPad ett typiskt förstagenerationsspel till en ny spelmaskin. Det ser bra ut, låter bra, men är inte så mycket att jubla över. Något som är imponerande nu kommer se tamt ut om ett halvår, utvecklarna lär sig helt enkelt.
Med det sagt, det är något som känns rätt med Top Gun iPad, på ett småäckligt vis. Jag antar att det är 80-talet som spökar igen.
Betyg: 2 av 5