Ni har säkert inte lyckats undgå med matiga och exklusiva Nintendo 3DS-veckan vi körde på Spelbloggen för ett litet tag sedan, där vi testade såväl maskinen som ett gäng spel till den. Ett av dem var Super Street Fighter IV: 3D Edition, och det är tack vare det som jag faktiskt startar maskinen igen som för övrigt inte känns särskilt het längre.
Jag fick helt enkelt ett infall att under dagen testa hur det var att spela online. Fajtingspel online är en sak, men fajtingspel online på bärbart är en helt annan. Men se där, det fungerar ju riktigt bra.
Att koppla upp sig med maskinen var inga problem. Några snabba inställningar och så är den trådlösa routern installerad och klar att användas. Efter att jag sedan startat spelet väljer jag bara onlineläget och så klart ”snabbmatch”. Det tar några sekunder, sedan fångar maskinen upp spelare ”としや”, eller Toshiya som man uttalar det. Jag vet ingenting om honom eller henne, och jag vet heller inte ett skit om Street Fighter online, jag spelar det ju ens knappt offline mot datorn och kan således ingenting egentligen.
Ser att han har en hel hög poäng, nästan tusen av dem, men hans ranking säger fortfarande D. Det kan ju inte betyda världsbäst i alla fall eftersom jag själv är D med noll poäng. Vi hinner spela ett par matcher innan det blir dags att sluta. Jag vinner en rond, Toshiya vinner resten. Det var till mitt försvar väldigt jämnt i varje rond, men jag torskade som oftast på mållinjen. Jag hade däremot svårt att deppa. jag tar uppenbarligen förluster i spel jag inte behärskar eller är direkt intresserad av bättre än i exempelvis Gears of War 2 då jag går loss på såväl soffa som kontroll. Faktum är att det var ganska skoj till och med.
Jag svårt att märka något direkt lagg. Någon enstaka gång frös det till, men inte tillräckligt för att göra det ospelbart på något sätt. Det kändes i princip som en lokal match över nätverk, och efter varje match var vi båda endast ett knapptryck ifrån att dra igång en returmatch som sedan startar på någon sekund. Utmärkt helt enkelt, detta kommer jag att göra om.
Och – det är faktiskt nu jag på allvar börjar dagdrömma riktigt vått om PSP2 och dess onlinemöjligheter. Tack för det, Nintendo 3DS.