Avslutningen på Mass Effect-trilogin var en av årets mest efterlängtade saker inom spelvärlden. Hajpen verkade finnas överallt, även hos folk som inte spelat de två första spelen! Exemplar av spelet sköts ut i rymden och återfanns senare av fans då spelen landade på jorden. En del recensenter grumsade en del över att inte få stå först i ledet till spelen, men fansen älskade det. Allt såg ut att gå BioWares väg. Sen kom spelet och delade fanskaran itu. Hälften älskade spelet villkorslöst, den andra hälften skrek av ilska över hur spelet slutade. Reaktionerna var oerhört starka och Bioware tvingades lova fansen att de skulle förtydliga slutet, vilket för mig kändes oerhört oroande. Det är bra att lyssna på fansen, men det finns också en risk att man tappar sin egen ambition med spelet.
Tanken med Extended Cut var att försöka blidka raseriet samtidigt som Bioware lovade att man skulle behålla den konstnärliga visionen bakom det. Många trodde här att BioWare skulle förändra slutet, men pressmeddelandena var väldigt tydliga på den punkten: det handlade endast om att förtydliga visionen.
Så kom Mass Effect 3: Extendend Cut som gratis DLC månader efter det att spelet släppts. Att ens hoppas att de missnöjda efter så lång tid skulle återvända till ett spel som de kände sig besvikna på är att hoppas på mycket. Skulle du återvända till ett spel som gjort dig riktigt besviken? Jag var dock inte en av de missnöjda. De som minns mitt livetwittrande då jag spelade igenom Mass Effect 3 vet att jag älskade slutet. Jag tillhörde alltså inte kategorin som högljutt klagade över att min karaktärs val var meningslösa och oviktiga. Det var dem inte. Nu tillhör jag kanske kategorin som tänker i samma banor som BioWare, för jag fick nämligen det slut jag föreställde mig att få.
Spoilervarning!
En upprörd twittrare frågade mig i samband med livetwittrandet “Men blev du inte störd av rymdgudspojken då?”. Nej, det blev jag inte. Han introducerades i början av spelet. Shephard fick en koppling till barnet i spelets början, då denne försökte rädda barnet. Sedan följde man upp med händelser där Shepard mötte barnet i drömmarna, innan de slutligen stod ansikte mot ansikte i spelets slut. Det var en klassisk dramaturgisk struktur, som dessutom svarade på frågan “Om Reapers är maskiner, vem skapade dem?”. (Vad det däremot inte svarar på är vem som skapade pojken, men det är inte heller en viktig fråga för trilogin.) Inte heller var jag sugen på att få ett lyckligt slut där allt var tillrättalagt och fint. För mig hade det förtagit mycket av Shepards kamp och uppoffringar. Legender skapas inte av lyckliga slut, utan av hjältar som offrar sig för ett högre syfte.
Så vad är mitt omdöme av Mass Effect 3: Extended Cut när intrycken hunnit smälta? I ärlighetens namn tillförde det, för mig, ingenting. Missförstå mig rätt nu, det var inte för att det var dåligt. Det förtydligade väldigt mycket om vad som BioWare tänkt och kan vara bra för en del spelare, men för mig tillförde den ingenting nytt. Allt som förmedlades var sånt jag redan föreställt mig i huvudet, sånt som Bioware sagt mellan raderna. Å andra sidan, DLC:n är gratis så om du tänkt börja spela Mass Effect 3 tycker jag definitivt att du ska ladda ned det. För i ärlighetens namn känns det som den borde ha varit med i Mass Effect 3 från början. Kanske var den till och med tänkt att ha varit det, men konspirationsspekulationerna om att EA tryckt ut spelet för tidigt lämnar jag därhän för den här gången…