Vi skriver 2010, vi skriver vecka 3 och vi skriver årets första indiegenomgång. Arbetsmetoden denna första vecka såg ut som så att jag laddade ner de indietitlar som just nu rankas allra högst på Xbox Live, alla titlar var för mig helt nya och har inte tidigare figurerat i någon av mina indie-texter så arbetsmetodsmässigt känner jag mig 100% tillfreds. Sett till spelglädje per indietitel är tillfredsställelsen inte lika hög tyvärr. Så, 2010, indie, go, go, go!
KGB Episode One
En Modern Warfare-klon som indiespel? Det trodde du inte va? Inte jag heller och anledningen är förstås att Modern Warfare-receptet helt enkelt inte går att förbättra som källarutvecklare. Här är det i alla fall någon som gjort sitt bästa och självklart är det lite imponerande att se en riktig 3D-motor med svajande gräs, glänsande vattenpölar och exploderande helikoptrar men det blir förstås inte bra. Spelet känns mer som ett CV för att få jobb hos valfri 3D-action-utvecklare än som ett försök till äkta spelglädje.
Köpte jag spelet efter att ha spelet trialversionen: Nej
Physics Lab
Inte ett spel direkt, snarare ett teknikdemo som i sig vore ganska imponerande om det inte varit för andra spel på andra plattformar, som till exempel FingerPhysics eller Crayon Physics. Det här är inget annat än en 2D-fysikmotor där du kan leka fritt med olika byggstenar, motorer och annat smått och gott men den totala avsaknaden av spelkoncept gör att intresset svalnar väldigt fort. Vet inte om det finns mer definierade utmaningsmoment i fullversionen men då trail-versionen i så fall inte låter mig smaka på det får jag helt enkelt leva i ovisshet.
Köpte jag spelet efter att ha spelet trialversionen: Nej
Plucky’s 3D Adventure
Tredje spelet och jag inser: något har hänt under mitt indieuppehåll. Spelen har på bara några veckor blivit långt mer avancerade rent teknikmäsigt. Plucky’s… är inget undantag med sina färggranna 3D-miljöer där du ska navigera dig fram till varje banas slutmål, en flagga, på kortast möjliga tid för att på så sätt vinna olika medaljer beroende på hur snabbt du lyckas överlista banans alla hinder. Enkel spelidé, väl utfört, charmig grafik, tråkig musik, lite väl sladdriga kontroller och kontentan blir att jag… nästan köper det.
Köpte jag spelet efter att ha spelet trialversionen: Nära skjuter ingen hare
You Can’t Win
Musik-takt-följa John-Ouendan-Guitar Hero-spel är en av mina allra största svagheter. Ge mig en rytm, ge mig knappar att trycka på enligt ett färdigt mönster och jag är ofta helt såld. You Can’t Win är därför inledningsvis både fascinerande och roligt. Det känns lite nytt och det känns lite härligt. I ungefär tio sekunder. Sen tar spelet slut och för att spela vidare måste jag köpa fullversionen. Moroten har under dessa tio sekunder inte vuxit sig tillräckligt stor och min nyfikenhet är inte heller tillräckligt stark för att jag ska spendera mina surt förvärvade pengar för att få reda på vad spelet i sin helhet har att bjuda på. You Cant’t Win kan eventuellt vara spelet jag drömt om i hela mitt liv. Men hallå, jag vill inte köpa grisen i säcken! Trial-fail!
Köpte jag spelet efter att ha spelet trialversionen: Kanske om några dagar när min nyfikenhet fått övertaget
Sammanfattning
Indiekanalen har uppenbarligen inte slutat att växa bara för att jag valde att gå på julledighet och det känns förstås skönt. En oroväckande trend är att många spel satsar mer på häftig grafik (så häftigt det nu kan bli med hjälp av XNA-ramverket) än på innovation och enkla, tydliga spelidéer. Det är förstås helt fel väg att gå när du inte har resurser för att slåss med de stora drakarna. Förhoppningsvis blir det bättring till nästa gång vi ses.