Som så många gånger förr så var det Nintendo som visade vägen, med sin Game Boy Advance. Det var ett genidrag, att göra sin bärbara spelmaskin till en plattform för återutgivningar av klassiska storsäljare från 16-bitarseran. Sony följde efter med PSP, men det är egentligen först nu plattformen verkligen börjar utnyttja spelkatalogen på det sätt som Nintendo gjorde med GBA. Och spelföretagen utan plattform att profitera på tänker virtuellt, se bara emuleringstrenden på AppStore!
Vänder vi oss mot vardagsrummets spelmaskiner så ser vi samma sak. Jag kan äga Super Mario Bros till NES, Super NES (i form av Super Mario All Stars), Game Boy Advance och köpa det till Wii via Virtual Console. Samma spel, men betalat tre gånger.
Hur länge kan det här pågå? Och hur många gånger kan vi betala för samma spel?
Ta nämnda plattformsspel till exempel. Min NES lever inte längre, och även om jag har kassetten någonstans i en låda så känns det inte riktigt rätt att ladda hem en ROM och köra spelet på en emulator. Inte för att jag egentligen har några dubier kring sådant om spelet ifråga inte går att få tag på, men det här kan jag ju faktiskt köpa till min Wii för lite småpengar. Så när suget plötsligt biter i och jag vill rädda prinsessan så slutar det med att jag köper spelet en fjärde gång.
Nintendo måste vara omåttligt nöjda över det.
Men var går egentligen gränsen? Ska vi köpa samma gamla spel – som vi förvisso uppenbarligen älskar – en gång per format?
Jag köper antagligen Super Mario Bros en femte gång till Wii 2. Och Nintendo blir ännu lite rikare. Men kanske gör jag det med lite mer motvilja för att betala för något jag redan äger.
För det här kan väl inte pågå hur länge som helst?