Titel: Live And Let Die
Releasedatum: 1973
James Bond: Roger Moore
Bond-brud: Jane Seymour (Solitaire)
Roger Moore gör debut som James Bond i en ganska annorlunda rulle. Blaxploitation, droghandel, Harlem och krokodilhoppande kombineras med voodoo och tarotkort. Inte heller är skurken någon klassisk Bond-bov, istället är Dr. Kananga i själva verket en ambitiös heroinlangare med storslagna planer. Här introduceras även pajaskaraktären sheriff J.W. Pepper, vilket i sig är ett lågbottenmärke.
Och Roger Moore då? Jo, han sätter sin egen prägel på debutfilmen (liksom alla påföljande), ibland lite extra mycket. Ett väldigt bra exempel på hur Moore gör Bond till sin egen karaktär är det konstanta cigarrökandet, lite mer klass än Connerys cigarettälskande gestaltning.
Filmen fick blandad kritik men drog in vagnslaster med pengar. Med lite vilja är det lätt att förstå varför.
Alexander tycker:
Live And Let Die är, precis som Goldfinger, en av de Bond-rullarna som jag kommer ihåg starkast från min barndom. Dock med lite skräckblandad förtjusning. Jag minns att jag tyckte Baron Samedi var väldigt konstig, hade ett läskigt skratt och kunde förvandla sig till en docka. Samedi är fortfarande lika konstig, men idag kan jag uppskatta hans udda karaktär och tillsammans med Dr. Kananga utgör de ett rätt schysst motstånd till Bond. Betydligt annorlunda gentemot Blofeld och SPECTRE från de föregående filmerna om inte annat. Det är väl kanske det, tillsammans med Moores lite annorlunda rolltolkning, som gör att Live And Let Die inte känns som en hundraprocentig Bond-film; den skiljer sig ganska nämnvärt från sina föregångare. Lite som dåtidens Daniel Craig, som ju förvandlat den brittiske agenten till något som ingen föregående skådis ens varit i närheten av. Craig gör det dock på ett perfekt sätt, Moore behövde ett par filmer på sig för att riktiga övertyga som Bond. Trots detta gillar jag denna filmen och ser fram emot att förkovra mig i mer Roger Moore i de nästkommande filmerna. Han är ju trots allt rätt charmig, han också.
TDH tycker:
Live And Let Die är en ganska tunn Bond-rulle som flirtar med övernaturliga inslag på ett mindre tillfredsställande vis enligt mig. Roger Moore känns osäker som James Bond och saknar den råhet som Sean Connery trots allt utstrålade, men stoltserar i gengäld med en komisk ton och känsla som tas till vara filmen igenom. För mig är det här en mellanfilm, det är först i nästa Bond-film som Roger Moore greppar rollen som 007 ordentligt, och den nya tidens Bond-film etableras. Därför tycker jag också att Live And Let Die är en parentes, sevärd för sitt avtryck i Bond-historien samt intressant som tidsdokument, men egentligen inte något speciellt utöver det.
Postern:
Den här gillar vi verkligen. Bra motiv, skön symmetri och en Roger Moore som gör sig minst lika bra som posterboy som Connery och betydligt bättre än mesproppen Lazenby. Live And Let Die-posten markerar även återgången till ett frilagt motiv från föregångarens utfallande rymdbakgrund, vilket är varken sämre eller bättre. Vi gillar båda varianterna lika mycket.
Vinjetten:
Älskade Paul McCartney, tack för att du finns och för att du tackade jag till att skriva introlåten till Live And Let Die. Lätt en topp fem-placering på en lista över de bästa Bond-låtarna ever. Det visuella är också helt fantastiskt, TDH får till exempel fortfarande rysningar längs med ryggraden av dödskallen i början. Mmm, det här gillar vi skarpt!
Bästa citatet:
Den tuggtobaktuggande sheriffen, J.W. Pepper, har följande att säga till sina kollegor efter att en båt har kraschat in i hans polisbil:
Now you listen to me, trooper boy! We got a swamp full of Black Russians drivin’ boats to beat the band down here.
Bästa scenen:
Bond-filmerna är bra på tågscener, så när Bond gör upp med Tee-Hee på tåget i slutet av filmen blir det helt enkelt bra. Det är lite fånigt att Baron Samedi sitter och garvar lungorna ur sig när tåget kör iväg, men vi accepterar den lilla grejen bara för att han har ett så härligt skratt.
Bonus: missa inte de överdrivet dåliga effekterna när Kananga exploderar i slutstriden. Uppenbarligen ska man inte äta kapslar fulla med komprimerat syre.
Somnade Malin?
Samtidigt som Solitaire förlorade sin oskuld till Bond och därmed även förmågan att se in i framtiden, förlorade Malin sitt intresse för filmen och somnade. Varken offerritualer, krokodilhopp eller hotfulla hajar kunde väcka henne.
Vi är tillbaka igen nästa vecka, då med kultrullen The Man With the Golden Gun.