Nutopia

Veckans spel #8: Konamis bortglömda robotar

Veckans spel är en ny artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.

När jag blev tillfrågad om att skriva veckans spel infann sig genast beslutsångesten. Så många spel och så många minnen, anekdoter och förälskelser. Det är som att titta på en stor anslagstavla med uppnålade fotografier av ögonblicksbilder och bara få välja en favorit. Valet denna gång föll på Super Probotector av ett par olika skäl. Främsta är nog det faktum att Konami stänger sitt nordiska kontor och fortsätter arbeta med en agent i form av legenden och tidigare nordiska Konamichefen Kenneth Klingborg. Kände därför att jag ville belysa ett Konami-spel.

För den som är obekant med serien är Probotector ett klassiskt kuta och skjuta-spel. Man styr coola robotar som ska eliminera invaderande vidriga rymdmonster. Spelet heter Contra i USA och där är robotarna utbytta mot ramboliknande snubbar. I Europa tyckte Konami att robotar kändes neutralare. Vissa fiender byttes också ut mot robotar. Bakgrunden var att kringgå eventuellt förbud i Tyskland som redan på 80-talet slog ned på pixlat våld.

Jag håller Super Probotector (1992) till Super Nintendo som höjdpunkten i serien. Det har en perfekt balans och stentuff musik. Dagens moderna coop-lägen och online med lagspel i all ära, men det är svårt att slå känslan av att sitta i soffan med en vän och nöta ett spel tillsammans. Super Probotector ska inte spelas ensamt, det är svårt och ska genomlidas med en vän. Snacket går att dagens spelare är bortskämda och spelen var svårare förut. Super Probotector var onekligen en utmaning och man fick inte se det riktiga slutet förrän man malt igenom spelet på värsta svårighetsgraden och mörsat så många aliens att hela jorden luktar utomjordiskt kadaver hundra år framöver.

Anledningen till att spel är enklare idag beror delvis på en breddning mot större målgrupp, som inte har samma tålamod som skaran inbitna spelare. Det råder också en större komplexitet i dagens spel som gör inlärningskurvan högre. Förr var det bara en knapp för att hoppa och en för att skjuta. Man transporterade sin protagonist från vänster till höger. I princip kunde man hoppa in i ett spel, som just Super Probotector och direkt ta sig an utmaningen. I dagens moderna actionspel, eller specifikt FPS, är det mer avancerad kontroll dels i form av att styra både synfält och rörelse samt olika knappar för att skjuta, kasta granat eller andra interaktioner som öppna en dörr eller hoppa, dels i spelfältet där man rör sig betydligt mer fritt genom banan mot sitt mål. Denna komplexitet gör att de riktigt skickliga och vana spelarna som bemästrar spelet dominerar online och klarar spelet på de högre svårighetsgraderna, men den stora massan behöver ett mer förlåtande spelläge med återgenererande livsenergi och utan irriterande instant death-moment.

Efter Super Probotector gick det utför för serien. Vad som skedde med Probotector är symptomatiskt för hela Konami som hade svårt att klara övergången till de nya formaten. Från att ha varit bland de i särklass största spelutgivarna, rakat hem toppbetyg och dominerat på 80- och 90-talet fick de helt plötsligt svårt att kapitalisera på sina befintliga spelserier. Under PlayStation-eran byggde de upp nya starka kort som Silent Hill, Metal Gear, Suikoden och hade stora framgångar med musikspelen främst i Japan, men även Dance Dance Revolution eller Dancing Stage som det kallades i Europa, tog väst med storm.

Från millennieskiftet med PlayStation 2 och framåt blev det allt tydligare att Konamis katalog med framgångsrika titlar krympte. Plötsligt var det främst Metal Gear Solid och Pro Evolution Soccer som bar det stolta bolaget. Den tidigare japanska jämliken Capcom tog en annan väg och bibehöll sin position tack vare ett globalt perspektiv på marknaden och spelaren, en finurlig balans mellan sina klassiska titlar mot den inbitna publiken och nya spel som Dead Rising och Lost Planet. Konami verkar nu sneglat på vad Capcom gjort med Mega Man och Street Fighter. Förra året såg vi Neo Contra till Wiiware, ett trevande försök som var långt lika välgenomfört med Bionic Commando Rearmed. Nyligen presenterades Rush n Attack Ex-Patroit, ännu en klassisk spelserie som får en Shadow Complex-liknande rebirth. Dessutom verkar Castlevania: Lords of Shadow vara det första spelet i serien som på allvar klarar övergången till 3D. Efter ett mörkt 00-tal där de lysande stjärnorna blev färre för varje år som gick och det tråkiga beskedet om stängningar av flera lokala kontor som det nordiska, så bevittnar vi nu kanske en vändpunkt för Konami. Vid en renässans av Konami hoppas jag att vi får se ett nytt Probotector som är värdigt serien och kan återetablera dess tidigare rykte. Till dess håller jag mig till Super Probotector.

För övrigt anser jag att Konami borde gräva upp Konami-koden och inkludera den i alla deras spel för all framtid. Konami-koden är ett kulturarv!

Martin Lindell

Martin har arbetat med spel sedan 1994 och har de senaste åren återfunnits på spelstudion DICE där han arbetar som Global Brand Manager. Han älskar spelhistoria och har skrivit bl.a. 8-bitar på 80-talet: Nintendos marsch in i de svenska hemmen samt Svensk Videospelsutveckling: Från 50-tal till 90-tal.

Kommentarer

  • ÅH JA! Super Probotector ska definitivt genomlidas med en vän. Min kompis kom alltid en timma tidigare innan skolan varje morgon för att vi skulle hinna spela och bli peppade inför dagen. Sedan rusade vi hem och spelade efter skolan också. Saknaden! <3

  • Super Probotector är sannerligen ett mästerverk, har spelat det in i absurdum.

  • Nor

    Åhhh, jag har så många sköna spelminnen kopplat till Super Probotector. Robotar är coolare än muskelknuttar varje dag i veckan! Det var grymt svårt dock vill jag minnas. Tror aldrig vi klarade det.