Precis som TDH har jag väldigt starka barndomsminnen som kretsar kring Game Boy. Ett spel som jag nötte mycket var Tiny Toons: Babs’ Big Break och vissa delar har etsats sig kvar extra mycket.
Så fort jag hör ”I bergakungens sal av Edvard Grieg”, eller något som liknar den, så minns jag de läskiga träden med sina långa armar istället för grenar. Det är inget dåligt minne, inget sådant som fick mig att drömma mardrömmar om nätterna. Nej, nej – det är ett bra minne. Banan med demoner och vajande träd var den bästa i spelet men det berodde nog mest på att jag älskade musiken.
Kolla in videon på den banan och låt musiken fastna.
Buster, Plucky och Hamilton var mina vänner under vad som då kändes som många timmar. Dock så tror jag inte att Tiny Toons: Babs’ Big Break var speciellt långt. Jag antar att det var på Game Boy-tiden jag la grunden för min samlarmani i spel – alla mynt måste samlas in, alla lådor öppnas och alla rör undersökas.
Alla bra minnen runt spelet överskuggas dock av två saker. En liten men irriterande sak var de jobbiga bikuporna som släppte ifrån sig argsinta bin – jag fastnade alltid vid dessa. Men det som jag verkligen ogillade var den otroligt dryga, rika snorungen till boss som försökte köra över en med sin leksaksbil. Det var denna sista boss som gav mig mardrömmar, inte spökskogen.
Veckans spel är en artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.