Ibland undrar jag varför jag spelar vissa spel. Utan förklaring kan jag sitta och spela omgång efter omgång med något simpelt spel trots att jag har tillgång till så många andra, och i många fall, så mycket bättre spel. Solitaire Siege är ett patiensspel med twist i form av några extra kort så som prickskyttar, bomber och granater. Det är alltså lagom slött men ändå tillräckligt koncentrationskrävande för att binda upp alla snurrande tankar och jag spelar det framför allt om jag har svårt att somna. Det är bara att starta spelet och några minuter senare sover jag sött, förhoppningsvis utan iPod touch i handen.
Jag vet inte om jag har fastnat för just Solitaire Siege bara för att jag la många patienser sittandes på golvet framför brasan i vardagsrummet i min sommarstuga när jag var liten eller för att det eventuellt ligger i släkten. Jag undrar hur många gånger jag har hört min mamma säga att hon bara ska lägga några Harpan på datorn och sen gå och lägga sig. Något är det i alla fall som gör Solitaire Siege till ett hopplöst ”bara en gång till”-spel för mig. Och nästa gång jag är hemma ska jag sätta spelet i händerna på mamma och se om hon blir lika såld som jag.
Solitaire Siege har dock haft ett problem, en jobbig bugg. Det kanske inte är alla som gillar spelet så mycket eller ens haft tålamod nog för att upptäcka den men jag var väldigt nära att skriva till utvecklarna för att fråga om de inte skulle fixa till nivå 61 snart. Hur många gånger jag har nått till 61, där spelet hänger sig, och ännu en gång blivit besviken, vet jag inte. Men i senaste uppdateringen fixade de äntligen till det, så nu kan jag sova riktigt gott på nätterna.
Veckans spel är en ny artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.