Jag minns det som igår. Resident Evil tog hela min tillvaro med storm när det någon gång under 90-talets 32-bitiga dagar gjorde succé på Sony PlayStation. Capcom satte inte bara ribban jäkligt högt med sitt innovativa upplägg, utan gav oss även mystik och zombies tillsammans i en välfungerande sörja.
Allt fanns där egentligen, för ett spel ”på den tiden”. Kontrollen var väl det som flest hade problem med, men själv var det aldrig något jag ens reflekterade över i min strävan efter en säker flyktväg från kåken. Stämningen, karaktärerna, alla monster och pusslen. Det var mycket jag gillade. Men var det något jag själv aldrig riktigt förstod, något som var det där svarta fåret i en annars så fin och uniform grupp av vita lamm, så var det hur Capcom så brutalt kunde misslyckas med röstskådespelet och dialogen som hör till.
Idag är jag bara glad över dess uselhet. Det ger spelet än mer charm och man minns det med stor entusiasm när man tänker tillbaka på de ögonblick som idag frambringar ett och annat skratt, eller bara ett enda stort ”WTF?”. Förslagen på värsta dialog är många. Vi har ju bland annat öppningssekvensen som bara den är en enda stor skrattfest.
Men skulle jag börja sortera rinner tiden iväg alldeles för mycket, så det är lika bra att göra processen kort och hoppa direkt på det mest klassiska av alla citat i hela serien. Oförglömligt, underbart och bara så jäkla uselt. Precis vad som gör det så bra, med andra ord.
Jill har gått och blivit inlåst i ett litet rum med tak som sakta åker nedåt för att göra mos av allt där inne, men Barry kommer förbi i sista sekund, sparkar in dörren, räddar henne och kläcker sedan följande:
That was too close! You were almost a Jill Sandwhich!
Men det tar ju givetvis inte stopp där. Stora delar av spelet är fyllt med dråpligheter, och inte alltför sällan är det Barry som briljerar, som när han kallar Jill för ”Master of unlocking”. Det enda tråkiga numera är väl att i princip ingenting i det här spelet kan komma som en överraskning för någon längre.