Jag är inget större fan av Mario som karaktär, men vissa av hans spel är ändå oslagbart underhållande, det medger jag. Och mitt allra starkaste minne – förutom när man i barndomsåren vrålade ”KOLLA IN STAAAAAJLEN” till brorsan när man hoppade över det allra första frågetecknet i Super Mario Bros. och tog goomban med sig av bara farten – måste ha varit mitt första möte med Super Mario 64.
Jag minns det som i förrgårgår. Super Play, eller om det fortfarande var Super Power, hade övertygat mig med deras enögda fanboyhypande om att Nintendo 64 skulle bli skiten. Jag packade ned mitt PlayStation och de elva spel jag hade och begav mig till dåvarande spelbutiken Xtreme Gaming som låg upp mot Karlstad-området.
Där växlade jag in min maskin och mina dyrköpta spel och kunde plocka ut en Nintendo 64 och ett exemplar av Super Mario 64. Då, just då, var jag otroligt nöjd. Och visst var det ett fantastiskt spel i många avseenden.
Denna historia saknar egentligen någon vettig poäng, men det jag ville komma till var att när jag vid ett tillfälle satt och spelade, så hade morsan storstäd igång, och doften av något citronbaserat såpvatten spred sig i hela huset. Därav kommer jag alltid att tänka på Super Mario 64 när jag skurar golv, vilket inte är alltför ofta, kan erkännas, eller att jag konstigt nog tänker på skurvatten när jag hör talas om spelet.
Alla minns vi saker på olika sätt.
Veckans spel är en artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.