Jag har ingen aning om hur många spel jag spelat genom åren. Alldeles för många kanske vissa ur den äldre generationen skulle vräkt ur sig, men kan man egentligen spela för mycket? Jag har i alla fall inte kommit dit än. Men oavsett vad jag har spelat, så står nog Wipeout 2097 för mina allra bästa, och faktiskt mer utstickande minnen.
Jag blev snabbt ett stort fan av Wipeout-serien. Ettan var otroligt häftig, tyckte jag då, men i jämförelse med 2097 bleknar det fullständigt på alla plan. 2097 var spelet för mig helt enkelt, och jag är nästan beredd att utse det till PlayStations bästa spel någonsin.
Snabbt övergick det sedvanliga ofokuserade spelandet till mer manisk time trial-hets. Svävaren förblev Qirex då den hade överlägset bäst förutsättningar – nej, Piranha är räknas inte – och banan var Phenitia Park. Av någon anledning fastnade jag totalt för denna uppsättning och spelade i princip inget annat under en väldigt lång tid. Dag ut och dag in, direkt efter skolan i mina ungdomsår (fortfarande ung, mind you) eller när helst jag hade lite ledig tid över. Det var så här det kunde se ut.
Efter jag vet inte hur många timmar var jag lagom beredd att kalla mig själv för något så när halvgrym, i alla fall på den banan. Men även om jag satte snabba tider var det något annat jag minns allra mest, och det var under ett rutinmässigt åk som jag fick tre exakt likadana varvtider, på raken. Detta är också förevigat på vanligt analogfoto, det man hade att tillgå ”på den tiden”.
Kanske inget märkvärdigt, kan tyckas. Men det är inte helt lätt att pricka tiondelar även om man så försöker med flit. Jag tror jag ska rama in kortet, för för mig är det en härlig tillbakablick till tiden då jobb, räkningar, hushåll och seriösa förhållanden inte existerade, bara spel!