Jag vet inte riktigt varför vi hade Shamus hemma, ett av få diskettspel till Commodore 64:an som jag fick låna lite då och då. Vi var nog ett av få svenska hushåll som faktiskt köpte den för dess arbetskapacitet, hur futtig den än må te sig idag. Commodore själva förstod knappast hur rätt i tiden de var med C64:an som speldator, den insikten kom senare.
Shamus var snarlikt Berzerk, säger de flesta. Du var någon form av agentrobotcowboy, jag vet inte – det här var synnerligen storybefriat och spelet gick bara ut på att ta sig genom 120 (!) labyrintlika rum utan att dö. På vägen fanns så klart fiender – dem sköt man – samt ett X-likt monster (vilket hette The Shadow, men det lade jag aldrig på minnet då) som dök upp ifall man tog för lång tid på sig, omöjlig att döda och min stora skräck.
Jag drömde mardrömmar om det där krysset, trots att grafiken var simpel – och det är ändå en generös beskrivning.
Så här i efterhand kan jag förstå varför det var så läskigt när det där X-et kom och ville ta livet av mitt alter ego, agentrobotcowboyen. Musiken förändrades, det var ett återkommande stressmoment, och vetskapen att om man inte hann igenom rummet snabbt nog så betydde det ond bråd död gjorde att mina inte alltför spelvana nerver var på helspänn.
Inget spel har skrämt upp mig på samma sätt igen. Resident Evil och survival horror-subgenrens intåg fnös jag åt, Nemesis som hoppade fram i trean kändes tam i jämförelse – så starka är mina minnen av Shamus. Ångestladdade Silent Hill-serien bjuder på en annan typ av skräck, men kan ändå inte mäta sig med kallsvetten på min joystick tidigt 80-tal.
Idag är det förstås inte särskilt ångestladdat att spela Shamus, jag tror till och med att jag har en taskig konvertering till Game Boy Color i någon låda (som Telcogames gav ut, bland mycket annat skräp samt en och annan sleeper hit) och även om jag inte har någon C64:a längre så kan man ju alltid emulera.
Jag är vuxen. Upplevelsen är en annan.
Fast när jag hör den där musiken så hajar jag fortfarande till, för precis som spelnostalgin kan vara rosafluffig och lura dig – åtminstone tillfälligt – att allt var bättre förr, så kan den även slå an på nerverna. En stund.
Mardrömmarna återkommer däremot inte.