Som sagt, det första templet i Skyward Sword är helt okej, med hög igenkänningsfaktor så klart, men tanken på att genast ta sig an nästa (med lite transit-sträcka förstås) fick mig att rygga tillbaka. Så mycket att jag spenderade ett par timmar med att göra mindre uppdrag, samla saker, och bekanta mig med det här spelets version av skulltula-förbannelsen. För ja, igenkänningsfaktorn går inte bara i templen, det här är ett Zelda-spel ut i fingertopparna.
Eller nästan, i alla fall. Flygdelarna sticker ut förstås, som en lite mer svårkontrollerad variant av båten i Wind Waker, och inte med riktigt samma frihetskänsla. De fungerar, oftast är fågeln ett sätt att ta sig från A till B, men de här sekvenserna ger hela flygande världen-grejen mer trovärdighet. Vilket för mig till den andra saken som sticker ut, nämligen känslan spelet förmedlar, och då inte enbart den audiovisuella. Vid det här laget har väl alla hört att Nintendo äntligen tog sitt förnuft till fånga och använde sig av en orkester för musik och ljudeffekter, vilket verkligen förhöjer upplevelsen – soundtracket är kort och gott utmärkt. Skyward Sword lyckas även med konststycket att vara snyggt, och inte bara med den åldrande Wii-konsolens mått mätt. Nej, när jag i vanliga fall brukar sucka och stöna över hur fula Wii-spelen ter sig på mitt 47-tumsmonster, så blir jag här imponerad och förförd. Likt tidigare nämnda Wind Waker, som med sin stil blir tidlöst snyggt precis som en gammal tecknad film, så känns Skyward Sword så välbalanserat rent grafiskt att jag glömmer bort att det här faktiskt inte är HD. Inte hela tiden förstås, men jag är väldigt imponerad av vad man lyckats åstadkomma med Wii-konsolens begränsade grafiska kapacitet, och detta fastän jag växelspelar med The Elder Scrolls V: Skyrim!
Men mest sticker ändå dialogerna ut, eller rättare sagt känslan som smugit sig in i dem. Det har förstås att göra med den grafiska inramningen samt soundtracket, men här får vi ett berättande som suger mig djupt in i spelets värld, på ett sätt som tidigare Zelda-spel inte ens försökt att göra. Kanske var det delvis därför jag inte hade några problem med att skjuta på det andra templet, för att världen och personerna i densamma är intressanta?
Det andra templet var också bra, för övrigt.
Jag är inte klar med Skyward Sword, och har inga som helst planer på att skynda mig igenom spelet heller. Det får ta den tid det tar, tid jag gladeligen lägger eftersom jag kort och gott är fast. Ibland blir jag trött på att det är lite för välbekant, eller att jag måste kalibrera om min wiimote (med Motion Plus, krävs) stup i kvarten, eller för den delen att vanlig hederlig handkontroll passar mycket bättre än detta fortfarande alltför oprecisa frenetiska viftande. Men den tröttheten går över, ofta tämligen omgående, och den är alltid bortglömd en stund senare för att hållas stången när jag startar spelet igen. Fördelarna är så många, det är ett så markant steg mot en bättre Zelda-serie att jag finner mig själv hoppas på lite kortare väntan till Wii U. Det är stort ska ni veta, och säger väldigt mycket om hur förtrollad jag är av Skyward Sword.
För det här är fruktansvärt bra, ett spel som varje Wii-ägare ska äga, och resorna bättre än Twilight Princess.
Hatten av, och stående applåd. Skyrim får konkurrens om titeln årets spel, i min bok i alla fall. Och om inget jag skrivit hittills har verkat laddat nog, så säger väl det ändå allt?