Den 9 maj 2011 blir det världskrig: USA och Ryssland mot Kina. Som förberedelse har brittiska Codemasters utvecklat Operation Flashpoint: Dragon Rising, krigssimulatorn som ska träna oss till vinst och därmed förhindra evigt risätande. Men då gäller det att lära sig också.
Ute på fältet är de första intrycken nästan överväldigande. Stora kartor, pilar hit och dit, varenda knapp har minst en funktion och att ge kommandon, särskilt om det ska ske fort, känns till en början minst sagt bökigt. Samtidigt har du tre soldater utan superkrafter som väntar på ditt befäl. Snabbt förstår man att det här är ett spel som kräver viss tid att lära sig – och lika mycket tålamod på det. Första gången det dundrades en massa ”suppressive fire!”, ”column!”, ”Oscar Mike!” och andra kommandon – rena kinesiskan – till stackars team Bravo så ville jag helst lägga mig i gräset och sola istället. Som pålitlig recensent kände jag ju mig dock tvungen att ta kriget på allvar, för din skull ta reda på hur och varför det ska mördas i just denna värld. Det ångrar jag inte.
På ett av uppdragen hade jag smugit omkring i över en halvtimme, närmade mig slutet. Jag och mina tre undersåtar låg gömda bakom ett par stenar, rutinerat efter att gången innan entusiastiskt sprungit mot slutet då jag fick ett krypskyttsskott genom örat. Nu skulle det planeras. Tog fram kikaren, zoomade in motståndarlägret, tänkte ut hur vi bäst skulle anfalla. Gav kommando och hörde dem smyga iväg. När de senare gjort vad de skulle var det bara för mig att ringa min officer, säga nåt Foxtrot-Alpha-Gamma till honom och be om flygräd. Istället tryckte jag fel knapp och la en handgranat mellan benen. Bravo, over and out.
När jag slickat såren och för första gången gav mig ut online råkade jag hamna i ett uppdrag på svårighetsgraden hardcore, med ett mänskligt styrt befäl som var så duktig att jag nästan låg hemma och gjorde honnör. Här ville man ju visa sig liksom, bidra, verka vara en stor talang trots ynka 23 dödade fiender mot hans över 40.000. Jag följde order, skötte min roll som fältläkare, gömde mig så han och de andra kunde stå för både hjärna och avtryckarfingrar i den kvartett allt hopp numera stod till. Överlag oerhört medryckande och kul, hela tiden med nerv – ett välriktat skott på mig och uppdraget var ju slut. Krigshjälten kunde nog acceptera att jag några gånger råkade lägga mig på marken när jag ville springa, men att efter trekvart få ett misslyckat uppdrag till sin imponerande statistik var inget jag ville ha på mitt samvete. Jag tror han gillade mig.
Operation Flashpoint: Dragon Rising erbjuder uppenbarligen den krigsintresserade stunder jag inte känner igen från andra spel. Jag gillar att smyga, att planera, försöka testa en ny taktik när den förra gått åt fanders. Ännu hellre online med vänner eller mikrofonförsedda amerikanska fjortisar som drömmer om att få göra det på riktigt. Samtidigt är det inte lika roligt när jag och de karaktärslösa och puckade AI-soldaterna, efter ett tag mest använda som lämlar av detta kallhjärtade befäl, springer runt på timslånga uppdrag och börjar undra vad livet går ut på, om man verkligen borde slösa sin tid så här. Codemasters ambition att erbjuda en krigssimulator tycker jag verkligen om – men det är samtidigt dess minus. Det är ett nischat spel för en liten målgrupp, välgjort och annorlunda men också med långt fler uppenbara brister än sina konkurrenter. Jag förstår helt enkelt varför Call of Duty: Modern Warfare 2 har miljoner krigare online medan Operation Flashpoint: Dragon Rising känns som en liten utbrytargrupp. Att försöka rekrytera soldater från det mer lättillgängliga storspelet med dess högre tempo och överlägsna produktionsvärden är givetvis ett hopplöst krig. En tapperhetsmedalj från mig i alla fall.
Betyg: 3 av 5