Bakgrundsstoryn i Blaster Master skiljer sig av någon anledning från den Japanska versionen, så spelets inledande sekvenserna skapar en del frågor och förvirring för oss i väst, speciellt om man känner till originalstoryn.
Hur som helst, en groda som hålls som husdjur rymmer från spelets huvudperson, en kille vid namn Jason. Grodan skuttar ut från pojkens hus och hoppar självmant upp på en stor låda med radioaktivt innehåll. Grodan muterar (så klart) och försvinner sedan ner i ett stort hål i marken. Jason tvekar inte utan följer efter ner i hålet där han hittar en missilbestyckad bil vid namn Sofia the 3rd. Och här börjar äventyret.
Fråga 1: Varför har huvudpersonen en groda i fångenskap?
Fråga 2: Varför finns det en stor låda med radioaktivt innehåll i trädgården?
Fråga 3: Varför är det ett stort hål i marken i trädgården?
Fråga 4: Vem är så dum i huvudet att man lämnar nycklarna kvar i en missilbestyckad bil?
Till en början uppfattar jag spelet som ett traditionellt plattformsspel där jag rör mig från vänster till höger med min bil och skjuter på allt som rör sig, men ganska snart inser jag att spelets utmaning inte ligger i att undvika fällor eller skjuta fiender. Nej Blaster Masters utmaning ligger i att hitta rätt genom kluriga banor fyllda med återvändsgränder och helt utan ledtrådar åt vilken riktningen jag ska åka. Något som för tankarna till Metroid-spelen och minnen av timmar med planlöst irrande.
Målet med allt irrande är att hitta en slutfiende på varje bana (väldigt originellt, inte). Efter varje fiende som är besegras får bilen en ny färdighet (kraftfullare vapen, propeller för att köra under vatten etc). Allt för att jag ska kunna avancera vidare och irra runt på nästa nivå.
Spelet har två lägen, förutom utforskandet med bilen kan jag som Jason lämna förarsätet för att utforska grottor fyllda med powerups och fiender. I grottorna byter spelet perspektiv till klassiskt topdown-läge där jag ser Jason snett ovanifrån. Växlandet mellan de olika vyerna känns innovativt med tanke på att spelet ursprungligen släpptes 1988.
Prestationsmässigt får Blaster Master godkänt. Utvecklarna har lagt krutet på rätt saker, och det är främst animationen och designen av bilen som det för övrigt är en fröjd att köra omkring med. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om fienderna som är gråa och fantasilösa. Och som ofta när det står Sunsoft på kassetten så låter det fantastiskt bra, så även denna gång. Både melodierna och arrangemanget gör att jag nynnar på låtarna långt efter jag har stängt av.
Sammanfattningsvis är Blaster Master ett riktigt kompetent spel som bör kikas närmare på om du gillar retrospel, men allt utforskande kan ta knäcken på den mest tålamodige, speciellt då spelet saknar både sparfunktion och lösenordssystem.
Hur gick det då med grodan? I spelets slutscen har grodan åter sin gamla form och återförenas med Jason. Tillsammans sitter de på biltaket och blickar ut i horisonten, helt utan egentlig förklaring. Men det kanske är något poetiskt nyans som jag helt har missat.
Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.