När jag fortsätter mitt äventyr från förra gången blir det inte särskilt mycket bättre än tidigare. Jag hoppas visserligen på att få jaga lite tuffare och mer farligt motstånd än tidigare, men istället får jag något annat. Något helt annat.
Efter ett tips från byherrens son tar jag mig till den lokala smeden som ihärdigt påpekar att man minsann kan uppgradera och komponera eget material också. Han, eller det, får tjata lite till, och det slutar med att jag får en hacka och skickas ut på jakt efter lite fin metall som vi båda kan använda. Jag får hänvisningar till ett grottsystem i närheten, men på vägen dit stöter jag på något oväntat.
Jag hade inte sett dem förut. Det var små katter som gick upprätt och hade utrustning med sig. De gick mest runt lite lojt och jamade. Gjorde inte en fluga förnär och skötte sitt, precis som andra. De var inte mer än en knapp tredjedel av min storlek, men jag antog så klart att Capcom måste ha lagt in dem av en anledning, så varför inte? Jag började helt ovetande till vad som egentligen försiggick massakrera dessa stackars kattdjur som jamade allt högre i takt med att blodet rann. De slog lite tamt tillbaka, och någon tyckte jag mig se gräva ned sig och försvinna. Jag vet inte säkert. Efter att ha regelrätt avlivat ett par stycken begav jag mig vidare mot grottan, en aning illa tills mods. Var det verkligen rätt?
Jag finner ingången, klättrar ned för några rankor, tänder facklan och tittar mig omkring. Det jamar ta mig tusan. Jag kryper genom en smal gång och möts av en mindre kattstad. Ett par hus i underjorden där dessa kattdjur dansar runt och mot mig, en smula aggressivt. De gör dock inget, och inte jag heller, den här gången. Totalt oförståendes lämnar jag dessa skrikiga kräk och springar vidare i underjorden.
Jag hittar till slut det jag söker, hackar litegrann i bergväggen och beger mig tillbaka till byn. Där har jag tillräckligt till att uppgradera mitt vapen åtminstone en gång. Jag gör så. Väl färdig med smedens uppdrag för den här gången blir jag sedan tillsagd av chefen att jag bör hälsa på bonden i byn. Sagt och gjort, jag beger mig till hans lilla farm strax till höger om de centrala husen och hälsar på. Jag har ingen aning om vad han är för något, men han förklarar att det tidigare jordskalvet skrämde bort alla hans medhjälpare utom en enda tapper lite själ som stannade kvar. Jag börjar kallsvettas, för bredvid mig stod det… en katt. Och han jamade.