Mass Effect kom som en överraskning för mig. Faktum är att spelet var vad som fick mig att köpa en Xbox 360, och bjöd hela tiden på nya överraskningar – även vid den sjätte genomspelningen. Att säga att jag såg fram emot uppföljaren är en underdrift, men lever den upp till förväntningarna? Mitt svar är nja, men det verkar lovande inför den kommande tredje och avslutande delen i sagan om Commander Shepard.
För de som inte är bekanta med första spelet handlar Mass Effect om Commander Shepard, en soldat som får chansen att bli den första mänskliga spectren. Det är den främsta rättskiparen som finns ute i galaxen och direkt får Shepard ett tufft uppdrag när hon tvingas att fånga en avfällig spectre. I uppföljaren hamnar Shepard utanför lagen då denne värvas av Cereberus, en pro-mänsklig organisation med smutsigt rykte. Människor kidnappas från kolonier och ingen annan än Cerberus verkar bry sig om det. Bortsett från Shepard förstås.
Tvåan har en mörkare stämning och en stor del av spelets handling fokuserar på karaktärerna, vilket Bioware tidigare bevisat vara deras styrka. Problemet är att handlingen aldrig berör på samma sätt som det första spelet gjorde. Den är varken lika spännande eller känslomässigt engagerande. Jag grät vid ett tillfälle då jag spelade Mass Effect, något jag aldrig är i närheten av att göra i tvåan. Överraskningarna är inte heller lika stora, utan på många plan mer förutsägbara. Det största felet med handlingen är att det saknas en central nemesis med stark personlighet: istället får vi ett ansiktslöst kollektiv som vi ska frukta. Känslomässigt skapar vi aldrig samma djupa koppling till handlingen och därmed blir det aldrig samma emotionella berg- och dalbana som i ettan.
Trots det är Mass Effect 2 långt ifrån ett dåligt spel, det håller fortfarande hög klass. Karaktärerna man värvar känns som levande individer och är fascinernande. Kontrollen har finjusterats och att inspiration hämtats från Gears of War-spelen märks tydligt. Det fungerar väldigt bra och striderna flyter på fint, med de typiska strategiska inslag man kan göra med sina krafter. Det är ett stort plus att man kan kombinera krafterna med varandra för extrema effekter. Tyvärr har man fördummat erfarenhetssystemet så det finns inte särskilt mycket roliga tillval att göra där, eftersom allt är fokuserat på striden.
Det mest innovativa med Mass Effect 2 är möjligheten att importera sina tidigare karaktärer. Det skapar en starkare upplevelse när man stöter på karaktärer man mött tidigare och ser hur ens handlingar har påverkat dem, som i exemplet med den störiga beundraren Conrad Verner från första spelet. Alla sådana faktorer bidrar till att man vill spela igenom Mass Effect igen för att göra saker och ting annorlunda. Precis som första spelet bäddade för vilja att spela om dem, kommer säkerligen val i uppföljaren påverka den avslutande spelet i trilogin på ett liknande sätt.
Mass Effect 2 lider av mellanaktens förbannelse: spännande saker sparas till avslutningen och kvar blir planteringarna för framtiden. Överlag kan spelet summeras med ”ett utmärkt spel, men jag hade hoppats på mer”.
Betyg: 4 av 5