Du är en liten pojke med lysande ögon, världen är svartvit och hoten många. Vem du är och varför du är där har danska utvecklarna Playdead skönt nog skippat att förklara – framåt ska du i alla fall. Förbi enklare hopp, elaka varelser, genom att dra i spakar eller lösa allt mer invecklade pussel. Du kommer dö, ibland på både groteska och komiska sätt, och du kommer få börja om några meter bak för att få försöka igen. Många gånger. Inte bara för att grabben är skitdålig på att simma.
Limbo känns precis som vad det är: ett spel utvecklat av en liten passionerad grupp som visste vad de ville. Plattformspussel a la Braid eller klassiska Another World, med enhetlig och atmosfärisk estetik som påminner mer om David Lynchs Eraserhead än vad som vanligen släpps på Xbox Live. Tyst och inbjudande, tekniskt ganska simpelt men ändå väldigt snyggt. Världens siluettvarelser är vackert animerade, djupet i bilden imponerar och den lilla pojken känns levande – han som ju alltid dör.
När det väl började bli riktigt utmanande, ungefär i samband med att musik för första gången spelades och givetvis gjorde det i symbios med ljudeffekterna, så tog spelet slut för mig. Tre timmar. För spelare som letar upplevelser är Limbo ändå ett måste, och ett av årets bästa i den klassen. För bara hundra spänn.
Betyg: 5 av 5