En totalkraschad dator i kombination med en väldigt händelserik helg satte stopp för söndagens planerade indietext men nu är det återigen dags att hylla och såga ett gäng 360-indies. Om det är någon som laddat ner och spelat några av de spel jag skrivit om tidigare får ni gärna säga till, det skulle vara kul att höra vad ni tycker! Space Milkman liksom, alla måste ha testat det, eller hur?!
Jaja, slutpladdrat, nu kör vi!
Head Shot 2
Head Shot skrev jag om förra veckan i positiva ordalag och med tanke på att det nu kommit en uppföljare verkar det finnas fler än jag som föll för spelets extremt simplifierade upplägg med fokus på det som är allas favoritsysselsättning i vilken förstapersonsskjutare som helst: head shots! Uppföljaren har tyvärr tappat all den minimalistiska charm som föregångaren lyckades uppbåda. Head Shot 2 är lite snyggare (i alla fall enligt någon slags normativ snygghetsskala), det är något flådigare ljudeffekter och det är till och med lite röstskådespeleri men det man inte tycks ha fattat är vilken stor roll det första spelets realistiska ljudmatta spelade in för att sätta stämningen. I uppföljaren finns inget av det kvar. Att Head Shot 2 dessutom övergett det obligatoriska kikarsiktesperspektivet gör att ytterligare en stor del av vad som gjorde det första spelet till något helt eget är kastat i sjön.
Köpte jag spelet efter att ha spelet trialversionen: Nej.
Crisis Nuclear Holocaust
Du trodde förmodligen att en kombination av rollspel och rytmspel var en dålig kombination och nu visar det sig att du trodde helt rätt. Crisis Nuclear Holocaust är ett märkligt spel som handlar om en elak SkyNet/Matrix-liknande varelse som bestämt sig för att bomba skiten ur mänskligheten genom att ta kontroll över världens alla kärnvapen. Du, i rollen som någon slags militärhjälte, måste få den här AI-varelsen att komma på andra tankar. Sättet du gör det på är att navigera dig fram genom ett dialogträd, precis som i vilket Mass Effect som helst. Om du råkar trampa i klaveret, om du säger fel saker, då blir din fiende arg och endast med hjälp av dina grymma hacking-skillz kan du få henne att glömma det du just sa för att få en chans till att säga rätt. Och det är här spelet blir ett rytmspel. Du hackar systemet genom att trycka på rätt knappar vid rätt tidpunkt och om du lyckas tillräckligt bra får du en möjlighet att styra in konversationen på rätt spår igen. Det här låter kanske som en rolig idé, och det är det väl antar jag. Men rytmspelsdelarna är alldeles för tråkiga och spelets dialog helt otroligt styltig.
Köpte jag spelet efter att ha spelet trialversionen: Nej.
Experiment 12
Två ord (eller gör bindestrecket att jag borde säga tre ord?): Dålig N-kopia.
Köpte jag spelet efter att ha spelet trialversionen: Nej.
Kissy Poo
Aaah… det här behövde jag. Sitter hemma, är lite halvfebrig (kanske svinis!), och utanför mitt fönster är det både kallt och rått. Vad kan då passa bättre än ett spel som går ut på en enda sak: Att pussa på roliga djur och via pussarnas magi reparera en trasig regnbåge! Ja, ni hör hur det låter, det här är 100% fånigt och ingen kommer att spela det här mer än max 5 minuter. Men oj vilka flippade minuter, spelet lyckades med något som inget annat spel den här veckan klarade av: Att sätta ett leende på mina läppar.
Köpte jag spelet efter att ha spelet trialversionen: Nej. Att vara 31 år gammal och köpa Kissy Poo kan enkelt beskrivas med ett enda ord: fel.
Sammanfattning
En besvikelse, två tråkpiller och ett spel med exakt samma målgrupp som Teletubbies. Inte en enda höjdare den här gången alltså, även om Kissy Poo självklart måste testas av ALLA! Vi säger: Xbox 360 Indie – bättre lycka nästa gång!