Efter att ha testat och skrivit om Microsofts indie-satsning på Xbox 360 en period nu, där jag haft som målsättning att skriva en text varje vecka, har jag i samråd med mina Spelbloggen-chefer konstaterat att indie-kanalen tyvärr är alldeles för fattig på kvalitet för att hålla uppe det tempot. På grund av detta går jag från och med nu över till ett månadsformat. Jag har även konstaterat att det är abnormt tråkigt att skriva om dåliga spel och kommer därför bara att skriva om spel jag gillar. En månad kanske det är ett spel, en annan kanske tjugo (inte så troligt…).
En gång i månaden och bara kvalitet alltså! Eller med andra ord: Mer Arkedo Series och mindre Christmas Tree 3D. Det här betyder också att jag skippar det här med betyg. Spelen jag skriver om är värda att testas för att de är bra, intressanta, konstiga (på ett bra sätt), roliga, nyskapande eller annan valfri egenskap som gör att det sticker ut från mängden och skiljer sig från allt skräp som indie-kanalen annars består av.
Med detta sagt: Mars månad – här kommer jag!
Shoot 1UP
Klassiska shoot-em-ups är ju något av en indie-darling på alla möjliga format, det handlar förstås om att det är ett relativt simpelt upplägg som går att kopiera och finputsa och skruva till för att skapa något som känns eget men som samtidigt vilar på en stabil och etablerad grund som alla förstår sig på.
Skaparna av Shoot 1 UP har gjort just detta. Mycket känns igen, ovanifrånperspektivet, vapenuppgraderingarna, poängsamlandet, fiender som glider in från höger och vänster i fina formationer, allt är precis som det ska vara med andra ord. Men för att sticka ut har Shoot 1UPs en specialare i form av att du inte styr ett ensamt skepp utan att du istället har kontroll över en hel liten armada av skepp som du enkelt kan sprida ut över en stor del av skärmen eller samla ihop i en tät formation och på så sätt välja om du vill skjuta brett och fett men med större risk att krocka med både fiender och deras kulor, eller om du vill skjuta smalt och svagt men då enklare kunna undvika allt som kommer i din väg. Det här ger spelet en extra taktisk dimension som visar sig vara ganska svår att få kläm på men som också ger spelet ett djup som det annars skulle ha saknat.
Tre olika svårighetsgrader gör att till och med jag klarar av ett par bossar innan spelets trial-tid är över, spelet är snyggt i alla sin tvådimensionella prakt, starka färger, ganska rolig design och musiken som pumpar ut från din högtalare är klassisk shoot-em-up-techno. Allt sammantaget: Ett riktigt bra spel!
Zatacka 360
Jag inser direkt att det kanske blir fel av mig att skriva om det här spelet då det visar sig att du måste vara minst två spelare (och helst fler!) för att kunna ha kul med Zatacka 360. Eller inte bara för att kunna ha kul, utan för att kunna spela det överhuvudtaget. Zatacka 360 är en modern och riktigt skön masken-klon helt utan AI. Men… det struntar jag i! Spelet har tillräckligt mycket potential för att skrivas om ändå.
Istället för att som i de flesta andra masken-kopiorna där ditt rörelsemönster är begränsat till upp, ner, höger eller vänster så styr du här helt fritt i 360 grader med genialt enkla kontroller. Det går som alltid ut på att lura in motståndaren i hörn och tvinga fram en krock, samtidigt som du ska samla poäng och plocka på dig power-ups som kan få spelets banor att snurra runt, öka din hastighet och en del annat smått och gott.
Om du har en indie-polare i soffan (avundsjuk!) är det här ett måste. Förutom den sköna kontrollen så är spelets grafik i all sin enkelhet väldigt tilltalande.