Vad exakt Apple vill med iPad går väl att definiera, men helt klart är att de tror något enormt på produkten, och med stödet från succémonstret AppStore kan man tycka att maskinen har världens bästa utgångsläge. Det vill jag däremot kontra med ett bestämt: mja!
iPad är ny, läcker som få och en förvuxen iPod touch, som i sin tur är en gemensam nämnare till iPhone. Samma sak, men utan ringmöjligheter. Folk kommer att dregla över prylen ända tills de får tag på den, de kommer att älska den och säga att det är det bästa de någonsin köpt. Men sen då? Vad händer när de upptäcker att de riktigt lockande och iPad-anpassade spelen kostar dubbelt så mycket som iPhones motsvarigheter? Vad händer när nyhetens behag lägger sig och man inte orkar dra med den överallt, hela tiden? Vad händer när man sitter hemma i soffan, men inser att datorn några meter bort gör allt iPad gör, fast bättre, snabbare och väldigt mycket mer?
I längden är jag tveksam till att paddan kommer att leverera. Den kommer definitivt nå en bred målgrupp, vara väldigt omtyckt och förespråkad samt komma i en obeskrivlig mängd iterationer innan tekniken tillåter någonting helt nytt. Men någon iPhone blir den inte, det vill säga gemene mans egendom.
Huruvida en iPad är behövd eller ej får självklart anses vara ytterst personligt. Men fråga någon som har en iPhone om varför han eller hon har just en sådan? ”Tja, det är en telefon tillsammans med allt annat”. Vad svarar den uppmärksamhetskrävande stilpolisen på det lokala cafét om varför han eller hon har en iPad? ”Ball” och ”bara för att..” är väl inte de mest otippade alternativen i min värld. Men det är väl ungefär vad jag själv kommer att säga den dagen jag sitter där, surfandes och spelandes på min alldeles egna iPad.