DICE har satt sig i ett svårt läge, när det gäller kärntrupperna är förhållandet stormigt. Varje nytt spel ses som en skymf mot ett framtida Battlefield 3. Inte så konstigt kanske med tanke på att det finns en grupp hängivna fans som varit med ända sedan Battlefield 1942, för dessa är inget annat än ett Battlefield 3 på PC tillräckligt. Kollar man på försäljningsstatistiken är det dock inte så konstigt att DICE numera även satsar på konsol, både Battlefield 1943 och Battlefield: Bad Company var succéer.
Det sagt, det känns som att DICE alltmer försöker tillfredsställa de gamla uppretade fansen. Battlefield: Bad Company 2 kommer till exempel att vara ett mindre humoristiskt spel än föregångaren, och här är förvisso detaljerna gällande enspelarläget få, men ett av uttalandena är att ”smekmånaden tagit slut”. Sett till den stängda PS3-betan, som i och för sig utspelar sig på endast en bana och är flerspelarbaserat, är atmosfären allt annat än rolig. Det är sandigt, dammigt, deprimerat och väldigt kargt. Den förbättrade fysikmotorn ser till att du inte kan känna dig säker någonstans, gömmer du dig inne i en byggnad kan motståndaren i värsta fall se till att rasera den i skallen på dig, är du ute och springer är granaterna inte nådiga, och åker du i ett fordon ska du passa dig för laserguidade missiler. Det finns ingen tvekan om saken, det här är ett äkta Battlefield-spel, som det var förr. Är du en skicklig femtonåring som spelar detta spel åtta timmar om dagen, ja, då har du alla fördelar i världen. Bad Company 2 belönar erfarenhet, inte bara genom det inbyggda leveling-systemet, utan även designmässigt där det gäller att hitta optimala vägar och gömslen baserade på den klass du för tillfället spelar.
För att inte förglömma. Battlefield: Bad Company 2 kommer att släppas till våra datorlådor, ha stöd för DirectX 11 och köra med dedikerade servrar. Det är PC-kärlek om inte annat.
För övrigt vill jag parafrasera Groucho Marx och säga att jag vägrar ta värvning i den armé som vill ha mig. Vad vi snackar om är total förnedring, jag dör så ofta och så lätt att folk skriker åt mig att byta lag, eller att stänga av. Det senare behöver jag dock inte göra eftersom Bad Company 2 anammat det smarta återupplivningssystemet från lillbrorsan Battlefield 1943. Du kan alltid se till att återvända till festens medelpunkt eftersom du kan välja att återuppstå bredvid din lagkamrat, detta är en funktion som är väldigt tacksam för sådana spelare som mig. Och på tal om döden, man kan välja att spela som en fältläkare och då ha förmågan att återuppleva spelare genom en defilibrator. I ärlighetens namn har jag knappt sett denna användas någon gång under matcherna. Att trycka på ladda om går fortare och skulle jag våga mig på en gissning är det inte många som kommer att spela medic-klassen.
Något annat man ska se upp med är ifall man har en tjock-tv hemma. Vilket jag då råkar ha. De textmeddelanden som frekventerar skärmen är nästintill oläsbara för min del. Det här är ett faktum som fick mig att sluta spela Dead Rising, här håller jag med andra ord alla tummar jag har för större eller tydligare teckensnitt.
Som avslutande ord vill jag säga att jag endast spelat en flerspelarbana på PlayStation 3. Detta är alldeles för lite för att jag ska hinna bilda mig en uppfattning om spelet. Sett till historien förväntar jag mig en enspelarkampanj att rycka axlarna åt, men ett onlineläge som kommer att göra väldigt många personer överlyckliga. I mars 2010 har vi facit.