Originellt nog börjar jag med det simpla faktum att det finns fler viktiga spel än jag kan räkna till och det finns fler speciella spel än jag kan känna till. Men det finns bara ett fåtal situationer i våra liv som kan skapa de starka, eviga kopplingarna mellan viktiga spel och riktiga känslor. Nostalgi må vara en sak, där barndom och minnen förknippas med Marios hoppande eller ”fuck hooker” i Leisure Suite Larry, men för att skapa ett evigt band till hjärtat krävs mer än så.
Spelet jag omedelbart tänkte på när jag fick förfrågan om att skriva denna text, bjöd in mig för första gången 1990. Jag bjöds in till en karaktär, en själ, totalt tömd på känslomässigt bagage med avsaknad av ett förflutet och en framtid. Själen lät sig fyllas med det jag bar med mig in i spelet. Under spelandets gång sammantvinnades riktiga känslor med fiktiva händelser och fyllde spelet med substans. Samtidigt skapades omedvetet en livsviktig livlina, en länk mellan hjärta och hjärna. Jag fyllde spelet med en längtan att spela roll, att göra skillnad, att hjälpa, och en längtan att fly. Känslor som utanför spelets värld gnagt, tyngt och parasiterat på min livskraft kunde ta en annan roll som gjorde dem mindre plågsamma. Samtidigt var de livsviktiga och avgörande. De blev brukbara, applicerbara i en värld som inte finns, men som samtidigt var en viktig del i ett själsligt pussel.
För mig är inte Hero’s Quest (eller Quest for Glory som det tvångsdöptes till) bara ett spel. Det är terapi, en viktig påminnelse om hur spel kan hjälpa en i svåra stunder. Men inte bara genom att låta en för stunden att glömma, utan genom att få en att bearbeta och närma sig sina känslor. För mig var första inträdet i Valley of Spielburg som att finna en dörr till en annan värld i min garderob och den finns alltid där om jag vill glänta på den igen. Inte längre som ett sätt att hjälpa, utan nu istället som ett sätt att minnas och förstå.
Jag varken kan eller vill förklara spelets storhet för dig, men jag hoppas och önskar att du också funnit en dörr där, långt inne, i din garderob. Vi kommer aldrig kunna gå igenom den tillsammans, men när vi kliver in genom våra egna dörrar befinner oss på samma ställe ändå. I våra hjärtan, ett steg närmare lösningen på vårt eget pussel.