Nutopia

The Legend of Zelda: Ocarina of Time – det bästa

Jag satt länge och funderade på hur jag skulle börja den här texten. Vad ville jag säga? Att Ocarina of Time var och är det bästa Zelda-spelet någonsin! Men hur skulle jag säga det? Precis så där! Ja, The Legend of Zelda: Ocarina of Time är helt enkelt det absolut bästa spelet i serien hittills, något TDH inte håller med om.

Nu var det dags att ta Link och sköna prinsessan Zelda in i den tredje dimensionen, och det skulle göras med besked. Pressen på Nintendo var stor, men utförandet var större. Man fick bokstavligen skrapa upp hakan från golvet efter att Navi i den inledande sekvensen flugit genom Kokiri Forest i sin jakt på vår sömntuta till hjälte – Hyrule hade aldrig varit vackrare.

Med den nya tekniken som Nintendo 64 då innebar kom också mångfalden i landskapen att träda fram ytterligare. Allting kändes mer levande, mer verkligt. Att Links resa genom den färgrika världen ackompanjerades av fantastiska stråkar gjorde upplevelsen knappast sämre. Det var ett sällsynt vackert samspel mellan ljud och bild som berörde och fick mig att återkomma vid varje ledig stund.

Det var helt fantastiskt!

Visst kunde man kanske ha sina egna åsikter om designen på vissa karaktärer om man ska sura lite, men det lämnar jag åt er själva att begrunda för det kan knappast stå som någon objektiv sanning. Vidare tänker jag heller inte ta upp vattentemplet som något negativt, för även om det förvisso var irriterande på sina ställen så fann jag det personligen vara långt ifrån så svårt som dess rykte gör gällande, och ett bra komplement till övriga ”grottor”.

Jag tror nästan jag har svårt att klaga på någonting över huvud taget. Förutom kanske sviktande bilduppdateringshastighet, något man dock hade lättare att ha överseende med i lägre åldrar.

The Legend of Zelda: Ocarina of Time var ett makalöst äventyr från början till slut. Vi sprang, vi svingade, vi red, vi fiskade, vi jagade höns, vi reste i tiden och vi besegrade Ganon. Allt det här i bländande 3D. Och nu gör vi det igen, så här 13 år senare, i ännu mer 3D. På Nintendo 3DS.

Rickard Olsson

Omåttlig dyrkare av e-sport. Spelar mycket PC, främst Rocket League, och klämmer även in blandat på PS4 och Xbox One när tid finns. Anser att The Last Guardian är universums bästa spel någonsin.

Kommentarer

  • Vattentemplet var inte svårt. Det var irriterande för att ett misstag kunde kasta dig tillbaka en halvtimmes spelande. Vilket inte är något bra sätt att sköta det hela på i min mening.

    Spelet i sig då jag spelade det var underbart. Allting kändes rätt. Nu när jag kollar tillbaka så är spelets musik och en scen under den första timmens spelande som jag minns med glädje. Resterande delar av spelet känns bara meh. Vet inte riktigt varför dock.