Nutopia

The Elder Scrolls V: Skyrim – pilar i knän

Det underbara med Bethesda-världar är givetvis den enorma bredd de erbjuder – att förenkla Skyrim till vare sig ett roll- eller sandslådespel tycker jag i relation till liknande spel i genren känns förminskande. Vill man för en oinsatt förklara vad det går ut på skulle jag snarare kalla det för något slags livsersättare. Skyrim-universat känns oerhört stort, enhetligt, strukturellt imponerande och i bra mix mellan fornnordisk realism och fantasi, och som konstruerat för att du ska ha fullt upp och vilja stanna kvar. Känslan att släppas fri och få sticka iväg på egna äventyr man vet blir unika gentemot övriga spelares diton är svårslagen, kanske särskilt eftersom det inte blir någon onlinehets likt i MMO-spel som World of Warcraft.

Vill du inte jaga bättre svärd, koka kaninsoppa eller döda krabbor så skit i det. Ber någon kärring om hjälp med att döda tio björnar så skit i henne också, och skit sen på björnarna.

Själv ägnade jag de första timmarna åt att knycka en häst, rida runt i världen och bara kolla hur de små liven verkade leva. Sakta blev platserna mer välbekanta och därmed hemtrevliga, jag hittade uppdrag att engagera mig i, köpte en hund och – den sorgligt nog bästa lösningen för att få en vän i världen – hyrde sällskap i form av starkeman på äventyren. Människorna i städerna upprepade sig länge och väl om Ulfric och imperiet innan jag tog mina första frivilliga steg i huvudhandlingen – jag och min hyrda man hade ju tillräckligt med upptäckter att göra, bara jag och han.

Trots allt det positiva i detta imponerande Skyrim blir upplevelsen paradoxal för mig. Det sköna i att slippa störas av ”lf1m healer sm cath?” eller någon mänsklig spelare som klagar över att jag inte är optimerat klädd resulterar också i en viss tomhet – varför gör jag det här? Det är mysigt, det är vackert och det finns nerv i utforskandet av exempelvis ett annorlunda Alftand eller magiskt Blackreach, ibland till och med spänning över vad som händer härnäst, men jag skulle behöva kunna lura mig att det är viktigt eller åtminstone på något sätt givande att jag spelar vidare. Det blir lätt som ett repetitivt Zelda-spel jag redan spelat och nu ska njuta av fast jag redan njutit av det. Kanske är jag bara gammal och svårflörtad men behovet av bättre morötter kvarstår, och då menar jag inte till att krydda den helande kaninsoppan.

För mig ligger grundproblemet varken i buggar eller halvtrist spelmekanik majoriteten av andra recensenter verkar se som de enda bristerna, utan kort och gott i hur Bethesda prioriterat. Problemet känns igen i dagens spel: världen är på många sätt enastående genomarbetad samtidigt som vissa alldeles för fundamentala delar nonchalerats. Milslånga avstånd, hundratals städer – men bara ett fåtal människor i varje. Dessa människor det ju trots allt handlar om snackar om samma saker, tittar i väggen, upprepar sig och ställer sig vid nån ny vägg.

Mot en mur i Markarth har en man stått helt stilla i flera spelår och upprepat hur gärna han skulle vilja prata med ledaren i staden, jag går förbi honom några meter och pratar med ledaren i staden, tillbaka till honom och hör hur han skulle vilja prata med ledaren i staden. Jag tror att jag fem miljoner gånger fått ”I used to be an adventurer like you… then I took an arrow in the knee” berättat för mig, dock av så många olika människor att jag blir orolig över hur ödet verkar spela pil i knä-spratt med världen. Jag går vidare, en man bränns sönder av en drake och halvminuten senare berättar hans fru om hur hon ändå tänker jobba vidare i gruvan. Med handkontrollen i handen tror jag att jag då började gråta – vilken kyla! Eller så fick jag upp en tydlig bild av hur en röstskådis stod i en studio nånstans och läste från pappret i sin hand, verkligen ansträngde sig för att få till det rätta uttalet på sin makes namn, och även det är ju värt en tår eller sju. Dessutom på en nordisk brytning de verkar ha hämtat från Conan-filmerna med Arnolds österrikiska skämtengelska. I min förtvivlan gick jag då fram till denna så omtalade Ulfric och blixtrade honom i backen, sprang iväg och träffade snart en av hans anställda som berättade att hon för längesen fått en pil i sitt knä. Skönt i alla fall att inte attacken mot Ulfric satt samma spår.

Jag förstår givetvis att övertygande artificiellt liv är svårt att lyckas med men det känns knappt som Bethesda brytt sig – tv-spelare vill nog bara ha erfarenhetspoäng, stora svärd, talangträd och arga drakar med cool engelska. Jag tycker som vanligt att det är synd när potentialen till något ännu bättre så tydligt finns, likväl som det är sorgligt att det får slarvas med medan majoriteten av målgruppen bara sväljer. I de allra största tv-spelsproduktionerna, även de som kostar hundratals miljoner och tar fyra-fem år att utveckla, verkar det fortfarande tillräckligt coolt att det bara finns röster. Ribban ligger pinsamt lågt.

Kan man förlika sig med denna värld av idioter finns det hur som helst oerhört mycket att göra och utforska, och likt i fallet World of Warcraft är det en upplevelse jag rekommenderar vem som helst som är nyfiken. Som livsersättare behöver jag dock – min hyrda puckovän får ursäkta – mer hjärna och trovärdigt liv än så här för att inte tröttna. Skyrim tar sig självt på fullaste allvar och gör anspråk på att bli mitt nya liv, men blir mer som tv-serien jag bara tittar på när jag är trött och vill ha något lättsmält. Mitt hjärta vinner det inte.

Niclaz Erlingmark

Före detta TVspel.nu-varg som under storhetstiden lämnade den glamorösa spelbranschen för ett cirkusliv i filmskapandets dystra värld. Har frilansat inom det mesta och tar ömsint hand om elenziah.com, elenziah.com/film och erlingmark.com då han inte letar upplevelser.

Kommentarer