I slutet av 80-talet stod Shigeru Miyamoto vid ett vägval. The legend of Zelda, som vi skrev om förra veckan, hade blivit en succé och en ny Nintendo-hjälte hade fötts i och med Link. En uppföljare var given, och många fler med den, men för att inte gå händelserna i förväg så stannar vi kvar vid pre -90 och Nintendos och Miyamotos dilemma. Hur? Hur upprepar vi framgångssagan från några år tidigare?
Med Zelda II: The Adventure of Link, tyckte Miyamoto, men det tyckte inte fansen. Redan i andra delen av den numera så älskade sagan splittrades anhängarskaran likt ett glaciärskred och jubel dränktes av ramaskri och förtvivlan. Vad var nu detta?
Borta var det gemytliga upplägget med toppvy och rutindelad karta. Borta var de tidigare så karaktäristiska fienderna och borta var en Link vi kände igen.
Nu blev det istället en världskarta, så lagom frivilliga strider och ett förvirrat uppdrag. Fagra prinsessan Zelda har fallit i djup sömn, Link ska väcka henne genom tempelfarande och meningslösa dialoger med bybor, och allt detta i förpackningen av ett sidorullande plattformsspel. Undertecknad var dock en som faktiskt gillade spelet. Visst var det annorlunda, visst var det inte riktigt lika ”episkt” som första spelet och visst kunde Link fått något större än en dildo till svärd, men mystiken fanns kvar, och viljan att komma vidare.
Vare sig man fortfarande spelar Zelda II: The Adventure of Link eller inte så är det ett spel man sällan glömmer, för byfånen Error saknar än idag motstycke i spelhistorien.