Två saker fick mig att tänka på onlinespelet Lineage II igen. Dels var det Emmys text om World of Warcraft förra veckan, och dels var det trailern för kommande Tera.
Eller rättare sagt, det var sättet de kvinnliga karaktärerna sprang i trailern. Lutade framåt, armarna bakåt, precis som min och Rickards mordiska dark elves i Lineage II när det begav sig. Det är lätt att se hur Tera utvecklas av NCsoft-avhoppare – det doftar verkligen Lineage II, men snyggare och mer högupplöst så klart.
Jag har inte spelat Lineage II på länge. Blir jag sugen på massivt onlinelirande utan automatgevär så blir det Age of Conan för hela slanten. Och i ärlighetens namn finns det väl egentligen ingen anledning att återbesöka Lineage II heller – det är ett synnerligen grindfokuserat spel som förvisso känns välgjort, men knappast är något för de som inte är rejält insyltade och följer alla kapitel och händelser och allt vad det är. För spelet lever och mår bra.
Det gör inte min karaktär, det sista jag såg av henne var en hel hög jättespindlar som festade på de sista blodsdropparna. Hon levde ett hårt liv, slav till modet (vilket betyder obefintliga kläder som på något vis lyckas skydda mot attacker) och ständigt på jakt efter 17 svampar, 25 giftampuller, eller vad som nu fanns i ströjobbsväg.
Ja, Lineage II var – och är får jag förmoda – på många sätt ett synnerligen ordinärt MMO.
Med det sagt så fastnade jag ändå. Under några månaders tid så grindade vi hårt, Rickard och jag, tills det rann ut i sanden och det maniska spelandet övergick till slentrian. Då var det inte lika roligt längre. Det är ju så med de flesta MMO:n, de håller bara så länge du matar hjärnan med dem och gör spelandet till en vana. Uppehåll är Blizzard & companys värsta fiende.
Lineage II är dött för mig, och min karaktär har trots allt inte lämnat större intryck att jag minns hennes namn. Men känslan sitter kvar på något vis. Därför ska jag testa Tera, och därför kommer jag ge Lineage III en chans när det kommer.
Fast jag antagligen bara kommer grinda någon månad eller två innan jag tröttnar.
Veckans spel är en ny artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.