Jag är i det närmaste besatt av bärbara spelmaskiner, och allt är tegelstenen Game Boys fel. Den kom som present, väl inslagen i något lagom juligt papper, och såväl jag som brorsan fick en. Kartongen pryddes av Tron-inspirerade händer som spelade på en Game Boy – den är en av mina starkaste barndomsminnen.
Det där omslaget, och så Tetris förstås.
Tetris är mästerligt. Det går inte att sluta spela. Jag har medvetet låtit bli att köpa det till min iPhone, för där jag kan skaka av mig Bejeweled 2-knarkandet (oftast…) så vet jag inte om jag skulle kunna göra detsamma med Tetris. Inte blir det bättre av att jag spelat det så mycket att jag, faktiskt, lyckats blir ganska duktig. Korta sessioner existerar inte, jag sugs in i den ryska pusselvärlden som sedan länge grällifierats i amerikansk tappning.
Då var det monokromt, skärmen hängde inte riktigt med och högtalarna var mediokra. Game Boy må har varit bärbar, men smidig var den då rakt inte.
Jag älskade den. Undrar var den är?
Det har blivit många Game Boy-iterationer genom åren, jämte andra bärbara spelmaskiner. Ett tag samlade jag, men sådant har jag lagt av med sedan länge, compact living och allt det där.
Malin har en Game Boy i en låda undangömd i tevebänken. Jag fingrar på den ibland, men vågar inte starta. För även om jag är en ganska osentimental typ, så är det ett rosafluffigt nostalgiminne jag inte vill förstöra.
Men egentligen, vad kan gå fel? Det var ju en stenhård pilot i reklamen!
Lyssna och njut:
Veckans spel är en artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.