Det slog mig nyligen när jag häromdagen laddade ned Resident Evil: Director’s Cut till min PSP via PlayStation Network, att jag faktiskt fortfarande gillar spelet väldigt, väldigt mycket. Men varför då egentligen, frågar jag mig efter att ha radat upp allt jag avskyr med spelet.
Resident Evil var ett mästerverk för sin tid. Jag började längta redan från den stund jag såg den lilla, lågupplösta och ytterst pixliga bilden i en gammal Super Power-tidning (tidigare Super Play) med tillhörande notis om att Capcom hade något stort på gång. När spelet sedan kom var jag fast, totalt.
Det var bäst, på allt. Jag blundade för all kritik och körde på även om jag innerst inne insåg att kanske inte allt stod rätt till. När jag däremot ser på spelet idag är det inte med lika blida ögon. Fan alltså, det är ju fruktansvärt, vansinnigt dåligt på många sätt och vis. Tillåt mig elaborera:
- Grafiken var kanske godkänd överlag just då, men kolla på karaktärerna. Särskilt ankfötterna på Chris, vilka roat mig länge.
- Full Motion Video-introt hade lite potential, men med en redigering från mellanstadiet och för dåligt betalda skådisar går det så klart åt helvete!
- Kontrollen som idag kallas för Tank-kontroll, att karaktären rör sig oerhört segt. Jag har inga jätteproblem med det, men när man inte ens kan snabbvända sig 180 grader, då är det illa. Riktigt illa.
- Kniven, detta väsentliga sista utvägen-vapen som skulle rädda oss från ammotorskande situationer, fungerar inte alls. Man kan sticka fienderna en gång när de ligger ned men inte när de reser sig upp, och försöker man sig på samma cirkusnummer när de kommer gåendes mot oss finns det ingenstans att fly. Träffar man blir man till 95% träffad själv.
- Omslaget är en historia i sig!
- Dörranimationerna. Att dessa inte går att trycka förbi är makalöst irriterande, gäller även trappsekvenserna. När man har öppnat dörrar hundra gånger försvinner liksom känslan över att något kusligt väntar på andra sidan, särskilt när man vet att man redan köttat sönder allt som finns där.
- Sist men inte minst, dialogerna. Här finns det material till en hel roman, och jag slutar aldrig att häpna över de bisarrt urdåliga meningarna som kommer ur karaktärernas ointresserade käftar. Det är inte bara vad som sägs, utan hur det sägs. Aldrig har mänskligheten skådat dess like. Och självklart kan man inte prata om detta utan att ta upp den odödliga klassikern: ”You were almost a Jill sandwich”!
Ja, ni ser ju själva. Varför tycker då jag, eller alla, fortfarande om Resident Evil? Svaret är nog ganska enkelt. Just för att det var omvälvande och alldeles fantastiskt. För 15 år sedan. Och sådant vill man ju uppleva igen, och igen, och igen. Om än så enbart för nostalgins skull!