Det var länge sedan jag fastnade för ett sportspel – och då menar jag verkligen länge sen. Det var på den tiden som Track & Field II-kassetten ständigt satt i NES-konsolen och fingrarna var täckta av blåsor efter senaste försöket att putsa något rekord med en hundradel. Man kämpade inte bara mot sig själv, utan lika ofta var det mot vännerna som satt bredvid. Det var härliga tider.
I jämförelse står sig Vancouver 2010 rätt slätt. Visst, det ser bättre ut men saknar all den spelglädje som fanns i Track & Field II. I Vancouver 2010 finns 14 grenar att tävla inom, men urvalet känns betydligt mindre. Kontroll- eller banmässigt skiljer sig nämligen inte grenarna särskilt mycket från varandra oavsett om det är skidor eller snowboard, något som gör att spelet känns väldigt enformigt. När en gren tar slut (vilket den gör relativt fort) måste man sedan ladda om grenen igen innan man kan fortsätta spela. Det blir mycket väntande och det dödar den lilla underhållning som finns.
Jag saknar verkligen möjligheten att få tävla mot mina vänner på konsolen. Det finns visserligen möjligheter att spela Vancouver 2010 online, men sportspel ska inte spelas där. De ska spelas i soffan tillsammans med sina vänner. Som det är nu blir det aldrig några spelstunder där blod, svett och tårar fullkomligen dryper från en. Att spela ensam i sin soffa online känns som ett väldigt blekt substitut för vad som borde varit inkluderat i spelet.
Det enda som jag faktiskt kan säga något bra om är utmaningarna som du kan anta. Där känns det faktiskt som du tävlar. Visserligen inte i OS, men ändå. Försök slå tider i utförsåkning eller nå en viss hastighet i bob är några exempel. För varje du klarar låser du upp fler, vilket gör att du ständigt har någonting att sträva efter.
Största svagheten med spelet är dock enformighet. Jag förstår inte varför man valt att exkludera andra grenar, så som curling eller skidskytte. Sådana grenar måhända saknar samma sex appeal som utförsåkningen, men det hade tvingat spelskaparna att tänka utanför lådan och inte återanvända sig av idéer från andra grenar till spelmekaniken. Som det är nu känns Vancouver 2010 tyvärr som ett ofärdigt spel.
Omdömet blir att jag aldrig får känslan av att verkligen vara en del av OS. Det närmsta jag kommer är känslan av att stå i kö i flera timmar, bara för att komma in precis då allt tagit slut och alla åker hem.
Betyg: 2 av 5