På senare tid har jag blivit en riktig sucker för tower defense-spel. Jag äter det mesta, och jag älskar det. Konceptet är lika briljant som enkelt, och även om man i princip spelar samma spel om och om igen kommer flera titlar med sina egna vinklingar på genren. En sådan är rymdförsvararen Unstoppable Gorg. Ett på pappret alldeles fantastiskt spel, men sen då?
Premissen är den vanliga. Skydda basen mot anstormande fiendevågor. Men här handlar det mer om dynamik och översikt än att pimpa upp bästa nålsöga med den bästa arsenalen. Finessen med Unstoppable Gorg är att man placerar försvaret i omlopp runt rymdobjektet som ska försvaras, och dessa cirkulära banor är dessutom vridbara vilket gör att man kan flytta tornen fram och tillbaka i ringen, dit där de behövs mest. Och flytt av försvaret, det är A och O här.
Man blir konstant bombarderad av fiendeskepp som kommer i en utstakad och kringelkrokig bana fram till målet i mitten, så långt allt väl. Men bara en kortare stund in i spelet förnyas banorna, och fler tillkommer. Det blir till slut ett enda virrvarr där man febrilt snurrar runt sina vapen för att åtminstone hamna i vägen för någon våg, men kaoset tar ganska snabbt överhanden. Jag hinner inte med, alls, och med de begränsade expansionsmöjligheterna i kombination med sega inkomster att köpa nytt och reparera för gör att jag kastar in handduken redan på ”medium”.
Vad fan är det här? Är jag så dålig?
Jag frågar Google som dock snabbt ger mig ett lugnande svar. Unstoppable Gorg är ett problematiskt spel, för många. Det är helt enkelt så mycket svårare än vad som får anses vara normalt. Utmanande i all ära, men det ska ju vara inbjudande att spela också.
Endast fyra banor in ger jag upp. Jag kommer i fortsättningen att spela på lättaste svårighetsgraden och se om jag kan ta mig vidare då. Det är synd, för Ostoppbara Gorg är så oerhört läckert förpackat i ett klassiskt 50-talsstuk med berättarröst, TV-inslag och dåtidens specialeffekter.
Jag önskar bara att det var roligare att spela.