The Legend of Zelda: Twilight Princess var det sista i Zelda-serien som kom ut till GameCube och det första i serien som kom till Wii. Spelet hyllades och jag såg fram emot det, men blev besviken. Jag testade spelet – gick omkring i en by, red på en häst – blev förbannad på kontrollen, ledsnade och slutade spela efter 20 minuter. Skitspel!
Den här texten hade kunnat sluta här om jag inte ett år senare hade tagit upp kontrollen för att ge Twilight Princess en andra chans. I en fransk 28m2 liten skibummarlägenhet, som delades med tre andra, gav jag spelet en chans till. Denna gång satt jag ungefär 60 timmar framför en 20″ tjock-TV i vår mögliga lilla lägenhet. (Vad ska man annars göra när man är sjuk och kompisarna är ute och åker snowboard?)
För andra gången gick jag omkring i en by, red på en häst, blev förbannad på kontrollen, men vande mig och spelade vidare. The Legend of Zelda: Twilight Princess är riktigt bra, för det finns mycket att göra och det känns som att spelet aldrig kommer att ta slut. Är det någon som vet, tar det slut? Jag kämpade, körde fast, fuskade lite, spelade tio timmar till och till sist fastnade jag – i ett rum där man som varg ska hoppa mellan plattformar och ta sig uppåt. Hur jag än gjorde trillade jag ner och fick börja om. Och visp så var både säsongen och mitt nötande av Twilight Princess slut.
Har jag startat spelet sedan jag kom hem? Nej, inte en enda gång – men jag skulle vilja.