Efter att vi fått smaka på såväl Ocarina of Time som Majora’s Mask till Nintendo 64 visste vi vad Zelda-spelen gick för i den tredje dimensionen. Därför var förväntningarna på The Wind Waker nästan orimligt höga. GameCube var så mycket mer kraftfull, och Link skulle vara snyggare och mer mogen än någonsin. Men riktigt så blev det ju inte.
I samband med utannonserandet av GameCube visades en kortare sekvens upp där Link slogs mot Ganondorf i en bedårande mörk värld. Det spekulerades friskt kring ifall detta var det nya Zelda vi skulle få även om Nintendo fortfarande höll truten. Ett nytt Zelda-spel var ju inte ens utannonserat, men det kändes ändå glasklart att ett sådant var på gång. Så varför inte.
Ganska precis ett år senare släppte så Nintendo bomben. Visst kommer det ett nytt Zelda, men “ni kan fan glömma att det ser ut som teknikdemonstrationen”.
Istället blev det en närmast makalös in your face-vändning av Nintendo där de nu visade upp en färgglad värld med en barnsligt tecknad Link. Lynchstämning, hat, skadeglädje och skratt var det som fyllde diverse fora de kommande veckorna och flera av oss kunde nog inte tro att det var sant.
Men det var det.
Sett så här i backspegeln var det dock inte så illa som jag personligen först antog. Spelet var ju faktiskt riktigt mysigt, och grafiken, oavsett vad man tycker om cel-shading, föreföll passa The Legend of Zelda-serien ganska så bra.
Visst blev det kanske lite för mycket sjöfarande, och tempot var inte det allra högsta. Men jag tog mig nog längre igenom det spelet än många andra. Däremot har jag inget minne av att jag verkligen klarade hela spelet. Jag kom till slutet där någonstans, men sedan är resten förevigt förlorat i min sinande minnesdatabank.
Jag inbillar mig att jag vill ge spelet en ny chans framöver, att faktiskt sätta mig ned och klara allting. Men jag vet samtidigt att det aldrig kommer att hända. Istället får The Wind Waker troligen förbli ett trevligt minne och ett inslag i Nintendos äventyrsserie som sticker ut mer än flertalet andra titlar.