Jag älskade The Force Unleashed. Då jag hoppade graciöst och svingade min ljussabel skapade det en otrolig immersion för mig. Jag var inte den där personen som satt i soffan och var lika smidig som ett kylskåp – jag var en jedi! Spelet vann snabbt en plats i mitt hjärta med sin härliga spelkontroll som skapade rätt spelkänsla. Den känslan är fortfarande kvar i The Force Unleashed 2 och skapar tillsammans med actionfyllda sekvenser ett gott första intryck. Hade jag recenserat spelet efter första genomspelningen hade betyget blivit högt. Men då adrenalinet lagt sig och man reflekterade över spelet blev skavankerna snabbt väldigt tydliga.
Till att börja med är spelet alldeles för kort. Du spelar igenom spelet utan några problem på ett par timmar. Det finns betydligt mindre speltid i tvåan än vad ettan erbjöd. Visst, banorna är bättre designade och det blir färre stunder där du sitter och kliar dig i huvudet över vad du ska göra härnäst. Men en hel del av sekvenserna som tar upp tid i spelet är filmklipp – ibland animerade, ibland klipp i spelet där du inte har någon kontroll över din karaktär – och dessa är man tvingade att se. Okej, det är inte helt sant. Du kan faktiskt trycka förbi dem – men inte förrän efter att halva klippet har visats. Vems briljanta idé var det? Låt spelaren få trycka bort dem direkt istället.
Spoiler för er som ännu inte hunnit med men tänkt spela första spelet:
Den lövtunna handlingen börjar med att Starkiller, Darth Vaders hemliga lärjunge från ettan, flyr från sin läromästares träning. Visserligen dog Starkiller i ettan, så man lägger till en förklaring om att det här rör sig om en klon. Eller är det verkligen det? En bit in i storyn möter man jedin Kota från första spelet och han tvivlar på det. Ingen kan nämligen klona en jedi, särskilt inte en som är så mäktig med kraften som Starkiller. Det här hade potential att bli en häftig story att utforska: Starkillers identitetskris. Vad innebär osäkerheten om vem han är för hans självbild och motivationer? Man hade en jättemöjlighet som även spelets assistant producer Brett Rector talade varmt om i intervjuer. Tyvärr försvinner den tråden nästan helt en bit in i spelet och dyker endast upp sporadiskt. Spelet bekräftar det själv vid ett tillfälle då Kota säger: ”Jag börjar misstänka att det inte längre spelar någon roll”. Humor.
Istället får vi följa en kärlekskrank, kåt kille som skiter i allt – utom sin älskade Juno då förstås. Han måste finna henne till varje pris! De gånger Starkiller gör något hjälteaktigt sker det av en slump eftersom de situationerna råkar trilla framför honom på vägen till Juno. Det här är betydligt mindre intressant än den ursprungliga premissen om en identitetskris.
The Force Unleashed 2 lider av den svaga handlingen och den korta speltiden. Hade spelet fortsatt efter slutet, varit dubbelt så långt och under den sista delen fokuserat på Starkillers identitetskris hade spelet troligen fått ett toppbetyg. Nu känns det mest som ett hafsverk utan några större ambitioner.
Jag rekommenderar dock alla att köpa spelet – om två år då det hamnat på en nivå som är mer prisvärd.
Betyg: 3 av 5
Spelet recenserades till Xbox 360