Då har vi nått tredje dagen i vår 3DS-vecka och som utlovat kikar vi idag närmare på själva maskinen. Hur är den att hålla i? Hur estetiskt tilltalande är den? Hur står den sig mot Nintendo DS och allt det där. Men framför allt, hur bra fungerar 3D:n?
Till att börja med har vi ju sedan länge konstaterat att detta mer eller mindre är en revisionerad upplaga av Nintendo DS. Den grundläggande designen finns kvar och man sträcker sig inte direkt till nya vidder vad gäller kontrollmöjligheter. Men en upphottad DS med 3D-möjligheter låter väl inte fel? Däremot gör man här en äkta Nintendo. Ja, jag kallar det så – att göra en Nintendo – när man gör första utgåvan av en ny konsol så förbannat ful att i princip alla vill uppgradera när nästa totalt omdesignade variant släpps.
Jag ger inte 3DS många rätt. Kanterna är aviga, inte mycket är symmetriskt och bara den saken att locket är större än basen är helt oförståeligt. Detta måste så klart ha varit en teknisk begränsning, för ingen vettig människa i världen kan påstå att det är snyggt med den överhängande kanten. Inte heller botten matchar mittensektionen när konsolen är ihopslagen. För fan, Nintendo!
Men skitsamma då, hur sitter den i händerna i övrigt? Helt okej, det är ju som sagt väldigt mycket DS över den, om än sämre. Jag testar som hastigast att slita upp min gamla DS Lite och konstaterar att den (DS Lite) är trots allt är bra mycket snyggare och skönare. Det är dock inte bara den gamla rävens rundade former som gör det överlägsen, utan även knapparnas stuns. På 3DS känns det onödigt hårt att trycka på både styrkors och knapppar, och det händer att jag får kramp av att hålla inne dessa längre stunder. Dessutom sitter styrkorset alldeles för lågt för att fungera tillfredställande nog. Fokus ligger helt klart på den analoga spaken, som däremot fungerar alldeles utmärkt.
Under den nedre skärmen sitter tre stycken knappar. Det är Select, Home och Start, i den ordningen. Även dessa är onödigt klumpiga att trycka på, och deras placering är egentligen allt annat än snygg. Men låt gå. Likt PSP:n fyller nu Home-knappen en ganska viktig funktion, så det är bra att den sitter lättåtkomligt till. Vad jag har lite problem att vänja mig med är att Power-knappen nu sitter där Start-knappen sitter på min DS Lite. Mer än en gång har jag reflexmässigt dragit fingret dit ned vid spelande. Man kan undra varför denna inte sitter på sidan av enheten, men Nintendo är i alla fall medvetna om det. Det krävs nämligen att man trycker lite extra länge på knappen för att den ska registrera trycket, och sedan kommer det upp en meny där man antingen kan välja att stänga av den helt eller bara försätta den i sovläge. Med Home-knappen kan man också därifrån gå tillbaka till huvudmenyn utan att göra något av ovanstående.
Och angående just menyn då, allt det där som man kommer åt när maskinen startar utan spel. Här finns det en del nyheter från DS, med all rätt. Det finns funktionalitet för Mii-karaktärer, Nedladdningsalternativ (som inte fungerar för mig just nu), Nintendo Zone (wi-fi-hotspots på stan), inställningar och sådant. Det som sticker ut lite extra är kameraläget där vi nu kan ta kort i 3D, jajamensan. Även om det fungerar blir däremot kvalitén så pass låg att jag har svårt att bry mig. En kul grej, men inte mer. Det finns ljudinspelningsmöjligheter där vi också kan förvränga och lägga på lite lättare filter på våra inspelningar. Också det småkul för stunden, men som nog gör mer nytta som riktiga röstmemon om man har behov av sådant. Sparar saker, både här och i spel, gör man på det medföljande SD-kortet som har sin plats nere till vänster på underdelen.
Nästa grej är då det så kallade Augmented Reality, och detta är faktiskt riktigt läckert till en början, även om det snabbt blir upprepande och lagom tröttsamt. Med bland annat korten ni kunde se bilder på i uppackningsposten kan man spela små spel på verkligt underlag genom maskinens kamera. Riktigt coolt första gången man ser något sådant, men det märks också att tekniken är i sin linda och behöver mer tid för att utvecklas. Det finns också ett läge där man tar kort på sig själv och gör sitt eget ansikte till flygande fiender. Då sitter man där i rummet och vrider 3DS:en åt alla möjliga håll och försöker skjuta ned dessa flygande ansikten som kommer från olika håll genom kameran. Också en kul förstaupplevelse, men kanske inte något man sysslar med på stan.
Det var väl det. Jag tackar för mig och… Just det, 3D:n också, om nu någon bryr sig. Så klart ni gör, eftersom det i princip är enda anledningen till att köpa maskinen. Och ja, den fungerar, helt okej till och med. Effekten man får ut består av ett djup i skärmen, lite som att titta på dockteater i en låda eller hur man nu ska likna det. Med reglaget på sidan om överskärmen kan man justera hur mycket 3D det ska vara, där botten motsvarar ingen 3D alls. Man ska ha klart för sig att mer är inte alltid bättre. Vi uppfattar tydligen 3D lite olika, så det gäller att justera tills det känns bekvämt för ögonen.
Jag har fortfarande inte riktigt upplevt att något direkt tar sig ut ur skärmen och kommer mot mig, utan det är mestadels, som jag sa, ett djup man förbättrar. Lite som lager på lager beroende på mjukvaran man använder för stunden. Till en början kunde jag känna att det var lite småjobbigt i längden, och när jag efter en spelstund återgick till datorn uppfattade jag mycket text som suddig. Mina ögon hade definitivt upplevt något nytt som de fick vänja sig och vänja sig av med. Några dagar senare upplever jag inte samma problem längre, även om 3D:n i sig kan vara lite ansträngande i längden.
Det är så klart upp till spelen hur bra 3D vi kommer att få i framtiden, men maskinen har i alla fall helt klart potential. Under de kommande dagarna får vi reda på exakt hur bra det fungerar i Super Street Fighter IV, Ridge Racer och Nintendogs.
Dock kommer den än så länge relativt nya tekniken självfallet med sina nackdelar. När 3D är aktiverat blir skärmen oerhört känslig. Minsta lilla vinkling och du tappar inte bara effekten, det blir knas med både färger och fokus också. Detta gäller även om man inte håller maskinen på rätt avstånd, vilket är ca 30-40 centimeter från ögonen. Allt annat än optimalt för en bärbar enhet kan tyckas.
Frågan är dock om detta kommer att fälla Nintendo eller inte. Jag har på känn att hypen och suget blir för stort för att folket ska kunna låta bli, som med Wii. Dessutom är nog 3D:n ett väldigt smart drag, för när väl PSP2 släpps kommer man nog känna att något fattas, oavsett hur bra eller dåligt 3D:n utvecklar sig på Nintendo 3DS.
I morgon fortsätter vi med test av Ridge Racer 3D.