Jag förstår inte vad det är med Sonic the Hedgehog som tilltalar så många. Visst, det behövdes en mer uppkäftig motpol till Super Mario back in the day, men det var då och spel kunde vara lite halvdana och komma undan med det. Idag är läget ett annat, något som Sega får uppleva gång på gång – det har det inte lätt direkt. Den senaste tidens flirtande med nostalgiförtoner, Sonic 4 exempelvis, gör inte direkt saken bättre för att spelen helt enkelt inte är bra nog.
Sonic CD skulle vara annorlunda, sade man till mig från alla möjliga håll. Det ultimata Sonic-spelet sade man också, med lite spott flygande genom luften – så upphetsat var det, inbillar jag mig, för naturligtvis var jag inte i samma rum som dessa typer.
Vet ni, de har nog rätt – Sonic CD är det ultimata Sonic-spelet, i 2D i alla fall. För även om 3D-liren i Sonic Adventure-serien inte direkt är bländade exempel på perfekt underhållning så känns de gångerna bättre än det här.
Sonic CD till iOS (22 kr, universal) handlar bara om att trycka till höger, ibland vänster, och hoppa. Det går för fort för ordentlig precision, och är precis lite själlöst trist som 2D-Sonic alltid har varit. Bandesignen är fånig, med loopar och smaklösa bakgrunder, och animationen retroryckig. Jag kan se att man charmas av det här, av Sonics konstanta kutande, men att kalla det ett bra spel, nej det kan jag helt enkelt inte skriva under på.
Jag har raderat Sonic CD från min iPad, fast det säkerligen är det ultimata 2D-Sonic-spelet. Det är helt enkelt inte roligt, det tråkar ut mig i sin enfald. Men du tycker kanske annorlunda, vilket betyder att din smak inte är densamma som min (sämre, om man så vill), och det är helt okej. Då ska du köpa och njuta av Sonic CD, absolut. Själv föredrar jag något underhållande.