Denden-town ja, så heter nämligen det stora elektronikdistrikt som är Osakas motsvarighet till Tokyos Akihabara. Här finns allt i spelväg, och det är hit otakus (nördar) vallfärdar året om i jakt på de senaste spelen, de mest sällsynta gamla pärlorna eller bara den allra värsta sortens animerad porr, så kallad hentai. Inget är för billigt eller för dyrt, och inget är för oskyldigt eller vulgärt. Det är bara att ta för sig.
Hit kommer jag lite då och då. Kanske inte alltid i syfte att handla, utan bara vandra runt och fönstershoppa en smula i alla de otal butiker som trängs i kvarteret. Det är i princip en enda lång gata, men minst lika mycket står att finna på flertalet av de parallellgator som ligger ut med huvudleden.
Efter att ha tittat igenom en mängd avsnitt av Angry Video Game Nerd den senaste tiden fick jag ett smått naggande sug efter lite retro, och det är då Denden-town kommer in i bilden, för någon gång i ordningen. Jag beslutade mig för att nästkommande lördag bege mig dit och leta lite gamla klassiker, kolla priser och kanske eventuellt återvända hem med något spännande. Jag kan dock avslöja redan nu att jag satte mig på tåget hem igen tomhänt, men tänkte ändå bjuda med er på den lilla trippen till spelnördarnas förlovade fristad.
Även om det ligger en bit bort, cirka en halvtimme med tåg, så är det raka vägen. Inga byten, inget krångel. Väldigt tacksamt. 13:03 kliver jag så upp från Nipponbashis underjordiska tunnelbanestation och sätter av mot de första affärerna, som förvisso inte har så mycket med retro eller gammal nostalgi att göra alls, men vem kan motstå lite priskoll och inventering av begagnade datorer? Jag betar av dessa först för att sedan fortsätta längs med den eviga gatan till de lite mindre, mer delikata affärerna som satsar mer eller mest på just retro.
En av dessa är Super Potato. Namnet kanske klingar igenkännande för vissa, men för er som inte vet är det en väldigt känd och otroligt bred spelbutik med en hel våning fylld av allt från tidig stenålder till sent 90-tal, eller bitvis senare. Nintendo-robotar trängs med högar av Segas Saturn och Neo Geo bråkar om platsen med andra lika uråldriga som obskyra konsoler.
Här finns så klart en hel del hårdvara i olika former, men det är främst mjukvaran som skiner. Det är spel överallt. I lådor på golvet, på hyllor som täcker i princip varje liten kvadratcentimeter av väggarna och ja, till och med i taket.
Detta är sannerligen ett paradis för alla fans av gammal skit. Inte bara har de nästan allt, utan själva inramningen är helt underbar. Hela tiden spelas gamla Nintendo-dängor och i varje hörn står en tv på med något spel från dåtiden. Ibland även för att spela på. Det är väldigt lågt till tak tack vare all dekoration och det finns nog inte en skylt jag inte kört skallen i, men det är hur mysigt som helst. Nästan som att kliva in i en högupplöst 80-talsgrotta. Här kan man stå hur länge som helst och bara njuta av minnen från förr.
Här får man dock passa sig, för det är väldigt lätt att låta sig bli påverkad av atmosfären i sådana här butiker och tro att all retro är det bästa som finns, att man bara måste köpa något för ”det är ju så himla kul”. Men alla vet att det är ganska långt ifrån sanningen när man väl sätter sig ned med ungefär 98% av alla gamla spel från barndomen.
En annan bidragande faktor till det hägrande köpsuget är också priserna. I Japan har man helt enkelt fattat vad begagnad skit ska kosta, och billigt är det. Ja, såvida vi inte pratar om guldkorn och liknande sällsynta prylar då. Några exempel på detta är ett nytt och inplastat Shenmue till Dreamcast för knappa 80 kronor, Resident Evil: Code Veronica för 16 kronor, eller Virtua Fighter 2 för…
79 öre!
Nästan så att man kan köpa bara för att slänga det sedan. Men det svänger ju också ganska krafigt när vi kommer till de mer eftertraktade sakerna. Radiant Silvergun har som exempel kostat drygt 1 100 kronor de senaste åren. Komplett Punch Out i guldutförande till NES går på 1 600 kronor medan det halvmoderna Dreamcast-spelet Border Down kräver att man hostar upp med i runda slängar 2 000 kronor.
Det är så det ser ut, vart man än beger sig. Och det är lika svårt att hålla i plånboken varje gång. Men jag antar att det inte är så mycket att göra någonting åt, när varje runda i Denden-town skriker av kära återseenden från tidiga år. Fast varje hemfärd med slantarna i behåll kan ses som en seger, så även om jag inte blev materiellt rikare den här gången, så… äsch, vem försöker jag lura? Jag köper säkert något nästa gång istället.
Är du någonsin i Japan, och närmare bestämt Osaka, så bör du besöka Denden-town åtminstone en gång. Glöm bara inte att packa lätt när du reser hit, eller spara lite extra stålar för en massa dyra paket hem till Sverige.