Att få en nyversion av sitt favoritspel en gång om året är en lyx för oss sportspelsälskare. Bland mina vänner, vissa av dem sådana som inte spelar mycket annat än PES och kanske Football Manager, blir det därför en förväntan i paritet med ett barns julafton. Konami är våra gamlingars tomte och har ju därmed ett unikt inflytande över hur underhållande det kommande spelåret blir.
De senaste två upplagorna har dock inte mottagits särskilt väl av oss, liksom av merparten recensenter. Jag har verkligen försökt vänja mig, suttit och enkelt spöat Real Madrid på högsta svårighetsgraden utan att alls känna mig skicklig. Skillnaden mot förra generationens spel är främst tempot, och är det något den enorma skaran PES-fans klagat över är det just det. När så Konami inför Pro Evolution Soccer 2010 (eller PES 2010) marknadsfört sitt spel som anpassat efter fansens önskemål fanns en förhoppning om en spelmotor mer lik den i PlayStation 2-versionen.
PES 2010 har helt ny design, klart mycket snyggare än tidigare. Grafiken är bättre, spelarna, animationerna och publikljuden likaså. Musiken är för första gången av kända artister, Master League är djupare, taktiskt har det tillkommit flera bra inslag, karriärläget är läskigt beroendeframkallande och kul trots enkelheten. Kommentatorerna är fortfarande puckade och bollen låter mer som nån pepparkaksdeg, men skitsamma – upplaga 2010 har precis samma problem som sin storebror och det är ju egentligen det enda som betyder något: det är inte så kul som det borde vara.
Seabass och hans fotbollsälskande utvecklarteam har helt enkelt inte lyckas kombinera den realism de eftersträvar i kombination med att behålla spelglädjen, vilket är grymt konstigt med tanke på hur bra PlayStation 2-versionerna är. Visst kan man föredra en långsammare fotboll där lagen vårdar boll, passar runt och söker ytor, men tittar man på hur AI:n spelar som bäst så hör de kvalitetsmässigt ändå knappt hemma i korpen. Jag tycker med andra ord inte ens man lyckas med realismen särskilt bra. Det kan definitivt flyta på vackert och spelarna är långt mycket mer intelligenta än i förra generationens upplagor, men samtidigt så klumpiga att det ibland blir löjligt. Dessutom känns bollen mer som ett bowlingklot rent fysiskt, vilket bland annat gör långskott meningslösa. När PES 2010 är som mest frustrerande sitter man och klagar över hur en i verkligheten blixtsnabb Messi känns som Anders Svensson och bara skyfflar iväg bollen mot mål, som om han vore Fredrik Ljungberg. Målvakterna tappar bollar, backarna känns som tungviktsboxare i behov av stelkrampssprutor. Och blir det mål så är det på inlägg eller kaotiska returer. Jag vinner lätt – men jag känner mig inte särskilt skicklig nu heller. Den totala kontroll som förut funnits över sina spelare – det som för bara några år sedan var Pro Evolution Soccer-seriens signum i kampen mot de mer arkadliknande Fifa-spelen – känns tyvärr alltmer slumpartad. Inte alls samma djup.
Jag har vant mig, anpassat mig till förutsättningarna och har en trevlig karriär i ”bli en legend”-läget – men visst är PlayStation 2-versionen fortfarande långt mycket bättre. Sorgligt när det ju borde vara så enkelt att göra något bra ur den redan så fantastiska grund som finns, men fram till att Konami återigen byter motor håller både jag och merparten av mina vänner PS2:an fortsatt inkopplad.
Betyg: 3 av 5