Som de flesta sidscrollande 8-bits äventyr är bakgrundshistorien ganska fattig. Det gäller kort och gott att iklä sig rollen som en plåtig riddare och spöa skiten ur en ond demon. På väg till slutmålet passerar vår hjälte skogar, byar och och slott fulla med fiender som tigger om att smaka på svärdet.
Banornas (sju stycken till antalet) utformning är ganska tråkiga och livlösa, men parallax-effekter i bakgrunder livar upp några av dem.
Spelet är svårt men inte på ett bra sätt som Mega Man-spelen, där jag vet att det endast är mitt fel när det går åt pipan. I Sword Master är hjältens hitbox (ytan som bestämmer om jag träffar en fiende eller inte) oprecis, lägg även till multipla buggar och du har Sword Master. Ett exempel på dessa är att jag ibland kan dubbelhoppa och ibland inte, denna inkonsekvens gör att jag vill stänga av skiten. Det som möjligen väger upp allt det negativa är att det går att komma in i ett flow och då är Sword Master bitvis underhållande, med betoning på bitvis. Spelet får dock plus i kanten för sitt animé-inspirerande intro.
Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.