Morgonens slösurf i väntan på att molnen skulle klarna och sikten i backen här i de franska Alperna skulle bli överkomlig ledde till en insikt. Det är 2011 och spelen jag ser fram emot mest är tramshumorröjare eller självironiska blodbad.
Eller på klingande svenska: Duke Nukem Forever och Mortal Kombat.
Jag finner mig förvånande nog riktigt sugen på Dukes grabbiga äventyr. Det ser inte särskilt snyggt ut, och det kommer tveklöst inte revolutionera någon genre, men alla dessa ostiga oneliners får mig att flina. Kom inte och prata om skev kvinnosyn och så, det här spelet handlar inte om det, utan om en svunnen tid som vi varit kvar i om Hollywood tagit över världen på det sena 80-talet.
Extra lustigt med just Duke Nukem Forever är att jag alltid föredrog shareware-plattforms-Duke, inte Duke Nukem 3D som alla hyllar.
Mortal Kombat är lättare att förstå. Jag spelade ettan, brorsan körde Street Fighter II, och det är med andra ord en väldig nostalgi inblandad här. Med åren har spelen fått den precisionskontroll de tveklöst saknade i början, och i och med Mortal Kombat: Dark Alliance och dess uppföljare Deception så var man med i leken igen, på riktigt.
Mortal Kombat, för det heter ju bara så, är en reboot i sig och även det första spelet i serien till PlayStation 3 och Xbox 360. I de överdrivna avslutningarna, i blodsplattret och i mystiken som spelen vill förmedla så är HD-grafik något jag saknat.
Det är svart blodig humor, och förhoppningsvis ett förbannat tajt fajtingspel, som jag förväntar mig från Mortal Kombat, i full HD. Snart får jag det, och jag tror ärligt talat inte att jag kommer bli särskilt besviken. Tyvärr kan jag inte säga detsamma för Duke Nukem Forever, mina förhoppningar där är låga.
Men det är lustigt. Det är inte Dragon Age 2 eller Diablo III som är på min most wanted-lista just nu. Istället är det två tramsspel, reliker från förr, som lockar. Tur att de är runt hörnet, och att 2011 är långt. För det skrämmer mig en aning, det här.