Om du är så gammal som jag och minns ursäkterna till rollspel på NES-tiden och dessförinnan, eller bara har en konstig böjelse för retropixelorgier, så är Minimae en audiovisuell nostalgidoftande fest. Låter det däremot hemskt och hopplöst ointressant så sluta läsa nu. Seriöst, det här är verkligen inget för dig om du inte kan uppskatta den gamla skolans rollspel. Håll dig till dina polygoner och HDTV-apparater du!
Kvar? Gratulerar, då är du uråldrig eller lillgammal. Oavsett vilket så kommer du uppskatta Minimae. Storyn är enkel: samla ringar till kungen för att rädda landet, på vägen stöter du på monster (slumpmässiga ute på kartan så klart) och då får du välja om du ska slåss eller fly. Du tar stryk, du dör, du börjar om från närmaste by – där du av en händelse även kan köpa på dig bättre vapen samt sova på värdshuset så att du får tillbaka dina HP. Inget levlande eller sådant trams här, starkare blir du när du hittar nämnda ringar, samt av bättre vapen. Allt eftersom det händer så får du även slåss mot värre monster, från ormar och vargar till skorpioner och skelett och… Ja, du fattar.
Kontrollen är enkel. Dra med fingret dit du vill gå, i de fyra väderstrecken enbart – tänk dig ett enormt rutnät under den pixliga grafiken. Status får du lätt fram med ett tryck på skärmen, och vill du prata eller handla med någon så går du bara fram till personen ifråga och trycker på honom eller henne. Enkelt, självklart, och klart godkänt.
Vad som kanske kan te sig som lite frustrerande är svårighetsgraden, speciellt i början när man inte har så mycket hälsa. Okej, fienderna är klena, men även ormar kan hugga många gånger utan att du får in en träff, och plötsligt är du långt ifrån närmaste värdshus med på tok för lite liv. Game Over, finito, börja om från närmaste by du besökt. Extra jobbigt när du hittat en guldgömma någonstans på kartan (det finns ett gäng) eller plockat upp en ring – för naturligtvis börjar du om från läget vid byn.
Gamla rävar känner igen det, så grymma var spelen på den gamla goda tiden.
Jag gillar Minimae. Mer och mer faktiskt, det är ett närmast hjärndött traskande över kartan och lite pladder med folket i byarna, innan man knatar vidare på jakt efter fler ringar och mer guld till bättre vapen. Svårt att lägga ifrån sig på det viset. Och så är ju pixlarna så fina, musiken så blipp-bloppig, och så sköljer det rosa nostalgifluffet över hjärnan.
Ibland är man lättlurad antar jag.
Betyg: 4 av 5
TDH testade version 1.2 • Köp från AppStore